Därför måste vi vara vaksamma mot allt sådant som gör att vi brister i vår identifikation och börjar generalisera. För i all generalisering försvinner lätt individen.
Liknelsen som Jesus använde gick sannolikt hem. Samariern, de stod ju lägst i kurs vid den tiden, kan en samarier vara ens nästa?
Temat idag är Medmänniskan och i dagens evangelietext ställs frågan, vem är min nästa?
Genom hela Jesu undervisning går en röd tråd att vi ska i våra inre uppleva att vi i grunden hör ihop. Att vi alla har ett och samma mål, samma ursprung men att livet placerat oss i olika roller och på olika platser.
Jesus visar med sitt liv att det nu går att välja kärlek. Han uppmanar oss att inte bara ge vår skjorta utan även vår mantel, vända den andra kinden till, gå två mil istället för en – och se vår antagonist i ögonen och i denne ser något mer än ytan. Gör så uppmanar oss Jesus och inse att där finns en människa, en bror och syster.
Inte för inte kallas denna söndag för diakonins söndag, ett av kyrkans viktigaste uppdrag – tjänst för nästan. Vi är kallade till att söka se varandra, uppmana varandra, uppskatta varandra, förstå varandra.
Vi är nu alla skapade till Guds avbild. Ja tänka sig, svenskar, norrmän, belarusier, iranier, afghaner, ryssar, moderater, centerpartister, sverigedemokrater, socialdemokrater, amerikanare – ja vi är alla del av en och samma mänsklighet. I krigets psykologi. I den processen där motparten utmålas som alltigenom ond och man slåss med livet som insats – då kopplas reptilhjärnan in. Och vi gör saker – på ömse håll – vi annars inte skulle ha gjort.
Att se sig i sin nästa – att möta blicken – inse att det kunde ha varit jag, att rollerna kunde ha varit ombytta. Där finns, tänker jag, empatins källa.
Jesus umgicks med de mest utsatta, ensamma och sjuka. Han helade och undervisade. Där, i de mötena, byggde han det som blev urkyrkans församling. Han byggde inte grunden för den kristna kyrkan i templet, inte hos de lärda och förmögna utan hos och med de mest utsatta och ensamma.
Här vilar den kristna kyrkans grund – diakonin.
Vad har vi att lära av det?
Kanske vi kan hitta en ledtråd i Jesu Bergspredikan:
Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade. Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet. Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.
Och Jesus fortsatte:
Inte skall var och en som säger Herre, Herre till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.
Jag har arbetat 15 år i psykiatrin och min äldsta dotter frågade mig vi den tiden, vad jobbar du med egentligen pappa. Och jag brukade svara att jag jobbar med människor som är sjuka i själen. Och det jag då lärde mig var att människor som gått sönder i själen ofta är oerhört känsliga för äkta respektive spelad respekt. De kan ”scanna av” och ser igenom den fasad som inte är ett med sitt ord.
De vårdare som bottnade i respekt, att respekten inte var en påklistrad fasad utan var en genuin hållning, de fick också en genuin kontakt. Då uppstod nästan aldrig hot och våld. Det kan tyckas självklart, visst bemöter man väl sin nästa med respekt. Det gör ju alla. Men nja. Och jag lärde mig att hur förvirrad och osammanhängande än en människa är, hur irrationell och kanske till och med fientlig, så finns där alltid en själens ö som är närvarande och har överblick och koll på det som sker; om än inte kontroll.
Kunde man skapa kontakt med denna Jagets ö, så var det så tydligt att intentionen att mötas var starkare än kraften som höll isär.
Att behandla sin nästa som man själv vill bli behandlad.
Inte för inte sa Jesus: Inte skall var och en som säger Herre, Herre till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.
Berättelsen vi nyss hörde från i Mosebok om Kain och Abel finns i regel inte med i någon barnbibel, den anses för blodig men när sen konfirmanderna får ta del av den i sin bibelundervisning är det en berättelse som fastnar och väcker tankar. Varför? Kanske för att den berör något så djupt mellanmänskligt som avundsjuka mellan syskon och den vrede som kan vila i en sådan. Och som glimtvis blir mord – om än bara i fantasin.
Men här gick nu Kain hela vägen ut och svarar trotsigt till Herren då denne frågar efter Abel:
”Ska jag ta hand om honom?”
Och snart uppdagas det brott som begås.
Kain blir utföst i öknen.
– Ja Kain du skulle tagit hand om din broder…
Jesus levde i ett sammanhang som var sammansatt. Han var jude och därmed av ett folkslag som ansågs vara förmer andra folk i och kring Israel. Vi ser det i mötet med den samariska kvinnan vid Sykars brunn; judiska män förväntades inte tilltala samariska kvinnor men det sker och det med den effekten att kvinnan efteråt rusar till sina vänner och säger: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Han måste vara Messias?”
Så till dagens liknelse om mannen som rånades och där prästen och leviten går förbi och vem stannade och hjälper till? Jo, en samarier som inte räknades, kanske från samma by som kvinnan vid Sykars brunn – och ja, de stod lågt i rang i det samhälle Jesus var en del av, lågstatusmänniskor på alla vis.
Tänk om det var du och jag som låg där, hjälplös, vad skulle vi ha önskat då, av vår medmänniska?
Empatins nyckel och möjliggörare är alltid identifikation. Att vi förstår att det hade lika kunnat vara jag som var i det utsatta läget. Och all brutalitets moder är avhumanisering; att sprida halvsanningar och lögner och generaliseringar i sådan måtto att vi plötsligt uppfattar någon eller några – eller som i ett krig hela det lands folk vi krigar mot – som omänskliga och onda.
Alltmedan vi alla erfar smärta på samma vis, saknad, utsatthet, lust, beröring, skratt och gråt, just i namn av vår mänsklighet, just i namn av att vi är komna ur en och samma mänsklighet.
Det finns inget som friskriver oss från Jesu Kristi krav att vi ska möta vår nästa så som vi själva vill bli bemötta – oavsett vilken roll vi nu har att spela i livets stora teater. Därför måste vi vara vaksamma mot allt sådant som gör att vi brister i vår identifikation och börjar generalisera. För i all generalisering försvinner lätt individen. Och det är nu en individ samariern går fram till i diket, tar upp på sin åsna och för till värdshuset, betalar för och som han ser till på sin tillbakaväg. En individ med namn, med familj, med rötter och en historia och en dröm.
Inget ger någon rätten att klä av någon våra mänskliga attribut, vårt individuella avtryck på Jorden!
Ja, inte för inte skrev Johannes i första Johannesbrevet: Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.