Fördömarkörer växer lavinartat och vi förväntas inta än den ena än den andra förenklade hållningen i frågor och konflikter som är såväl komplicerade och mångbottnade.
Det stora med Jesus är att han här på Jorden hade en enorm människokännedom.
Petrus lovar häftigt och andäktigt vid den sista måltiden att han aldrig skulle överge Jesus. Jesus svarar Petrus lugnt och sakligt att Petrus redan innan tuppen skulle ha galt hela tre gånger kommande morgon skulle ha förnekat Jesus.
Och så blev fallet. Men så blev också fallet att i mötet vid Tiberia sjö – där den återuppståndne Jesus visar sig vara den hemlighetsfulla gästen där vid strandkanten – så ges Petrus förtroendet att nu bli den klippa på vilken urkyrkan skulle vila.
”Petrus, Petrus älskar du mig?”
– Ja herre du vet att jag har dig kär.
”Petrus Petrus älskar du mig?”
– JA HERRE du vet att jag har dig kär.
”Petrus Petrus älskar du mig?”
– Åh Herre varför frågar du, du vet att jag har dig kär.
Och så kommer det förlösande, uppdraget, riktningen i Jesu ord till Petrus:
-Var en herde för mina får.
Jesus både såg Petrus begränsningar och inneboende potential. Och det gjorde han ju redan då han bjöd in Petrus in i lärjungaskaran. Denne häftige, arge, rabiate fiskare. Jesus bygger ett lag. Inte för att det ska vara gulligt och välstädat, tyst och anpassligt – utan dynamiskt, kraftfullt och levande. Då behövs de olika delarna för att bilda en enhet.
Vi bör ha denna Jesu kunskap och insikt med oss då vi idag tar del av dagens evangelietext. Jesus visste förstås att de sökte snärja honom. Folket var mer än lovligt trötta på dessa enorma skatter som drogs in till kejsaren och romarriket – samtidigt var det förenat med en stor risk att påstå att man inte skulle betala någon skatt – bums hade då Jesus blivit anklagad för att vara en uppviglare, en som ville den romerska staten illa.
Vi kan se en parallell i detta bibelställe till det tillfälle då folkhopen kommer dragande med en kvinna som ertappats med att vara otrogen. I enlighet med Mose lag vid denna tid skulle hon nu, som straff, stenas till döds. ”Nå”, säger folkhopen till Jesus, ”vad säger du?” Jesus ser upp på den vettskrämda kvinnan, alla män runt henne med sten i händerna, ivriga att med dem döda kvinnan. Det är morgon men redan varmt och hett, flugorna surrar, en tupp hörs gala bakom ett hus, en hund som skäller. Och så börjar han rita i sanden. Länge. ”Nå mästare”, säger så ledaren i hopen igen, ”vad säger du?” Jesus fortsätter rita i sanden och säger sedan:
-Den av er som är utan synd kan ju kasta första stenen.
Nu blev det tyst och alla blev besvärade och en efter en släppte de sina stenar på marken och droppade av, i tystnad. Till slut var det bara Jesus och kvinnan kvar och Jesus ser på kvinnan och säger:
-Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte mer.
Vi lever i en tid då vi liksom under Jesu tid gärna ska tänka svart eller vitt. Fördömarkörer växer lavinartat och vi förväntas inta än den ena än den andra förenklade hållningen i frågor och konflikter som är såväl komplicerade och mångbottnade.
Jesus visar oss att som kristen är detta inte alltid rätt väg att gå.
Igår publicerades en text på Kyrkans tidnings debattsida av Skara stifts nya biskop Ulrica Fritzon. Texten var en replik på en text tidigare i veckan där bland annat en diakon i Equmeniakyrkan, Anna Ardin, landat i slutsatsen att som kristen kunde hon inte be för båda sidor i den oändligt mångfacetterade och utdragna konflikt som råder mellan Israel och Palestina.
Ulrika Fritzon citerar i sin text den kroatiske teologen Miroslav Volf som vid krigsutbrottet i Ukraina skrev att vår lojalitet som kristna inte står till någon regering eller parti, utan till Gud som är varje människas Skapare och i lika stor utsträckning.
Och så avrundade Ulrica med en bön att ”Låt oss be för dem som utövar våld och för dem som drabbas och dör – att de som utövar våld må besinna vad de gör och om förbarmande med dem som lider och dör. Och låt oss kräva att våldet upphör nu! Så vi kan börja tala om rättvisa, ansvarsutkrävande, ansvarstagande och sanning.”
Ulrica avslutade texten med: ”Det är min fasta övertygelse att bara då och bara så kan freden bli verklighet och försoningen påbörjas.”
Nu på torsdag har vi en fredsgudstjänst här i Fryksände kyrka. Musik, dikter och reflektioner. Fred, i ett kristet perspektiv, tar alltid sin början i att vi söker efter vars och ens mänsklighet. Vars och ens historia. Vars och ens unika avtryck och liv här på planeten Jorden. Det är så mycket som förenar oss, så lite som skiljer oss.
Varpå jag kommer att tänka på Berit och Behzad 1992. Då för 32 år sedan härjade den så kallade lasermannen i Stockholm Lasermannen sköt på invandrare – helt oprovocerat – han sköt med sitt vapen för att de han sköt på var mörkhyade.
1902 var det nittiotalskris och vid ekonomiska kriser blir människor lätt rädda och mindre benägna att vara generösa. Man värnar sitt. Och det puttrade både det ena och andra av märkliga attityder under den annars så välputsade ytan i vårt land.
Jag studerade vid den här tiden till präst och arbetade extra på natten på ett sjukhus i Stockholm, på en psykosavdelning. En av de mentalskötare jag då arbetade med var Berit. Och hon var så missnöjd med invandringspolitiken och inte nog med det, hon var mer eller mindre uttalat rasistisk. Jag försökte prata om annat då vi jobbade ihop men hon kom alltid tillbaka till sitt älsklingsämne.
Bland nattpersonalen fanns ytterligare en medarbetare, Behzad. Behzad var flykting från Iran, högpresterande, han studerade på universitet och han hade även med sin bror en så kallad videobutik, de var vanliga vid den tiden, de hyrde ut VHS kassetter, filmer.
En natt då jag och Berit arbetade ihop så dristade hon sig till att säga att hon rent av tyckte det var bra det Lasermannen gjorde – Lasermannen som skoningslöst sköt invandrare i Stockholm och som gäckade polisen vid den här tiden. Han kallades för lasermannen därför att offren först lagt märke till det röda laserljuset från ett kikarsikte innan lasermannen sköt – sköt för att döda.
Nu blev jag mer illa berörd än vanligt av Berits svada och jag sa: ”Men Berit, förstår du inte, Lasermannen jag ju närsomhelst skjuta Behzad där han är i sin videobutik!”
”Nej, inte Behzad”, svarade Berit troskyldigt, ”inte han inte!”.
Varför svarade Berit nu så inkonsekvent? Jo, Behzad var ju för Berit inte bara en svartmuskig invandrare utan en medmänniska och arbetskompis hon kommit att gilla, sannolikt gilla lite mot sin vilja. Och plötsligt var Behzad för Berit mer människa än invandrare.
Och ibland tänker jag att detta är kärnpunkten i Jesu undervisning att vi tillsammans ska söka svinga oss upp på den nivån i oss att vi ser varandra som bröder och systrar och söker agera därefter. Det innebär inte att vi ska blunda för varandras tillkortakommanden – det gjorde ju inte heller Jesus med Petrus och hans överskattande syn på sin lojalitet med Jesus själv. Men Jesus trodde lika mycket på Petrus potential att växa och utvecklas – att bli den han ville bli.
Här har vi en utmaning att stötta varandra att bli den bästa versionen av oss själva. Och den resan går så mycket enklare, vill jag påstå, om vi har Gud med oss på resan. Gud vars kärlek och omsorg och nåd Jesus var en spegel utav här på Jorden. En nåd vi har att försöka ta efter i våra egna liv. En ärlighet. En transparens.
Åh Herre, vägled oss i stort och smått att bli den bästa versionen av oss och hjälp oss att stötta varandra i den resan. Amen.