Jesus är självständighetens förebild, bönens förebild, värderingarnas förebild. Han tvekar aldrig var han har sin håg, sitt hjärta, sitt fokus.
”Jag har inte kommit för de friska utan för de sjuka.”
Han visar på hur långt medmänsklighet faktiskt kan nå – var och en av oss. Hur vi kan lyfta ett sammanhang bara genom att inta en annan hållning. Att vägra underordna oss rädsla och en hackordning utan istället välja kärlek. Barmhärtighet. Nåd. Vara snälla.
Vid dödsögonblicket kom en solförmörkelse. Och förlåten brast i templet.
Han måste nog ha varit Guds son trots allt muttrade romarna.
Fram till påskdagens gryning berättas det att Jesus är i ”underjorden” där han, som Paulus benämner det hela, utmanade denna världens furste. Det onda. Från denna stund, denna kraftmätning, så är ljuset starkare än mörkret.
Vers 2 i psalm 146 lyder:
Här var mellan ljuset och mörkret en strid,
dock segrade ljuset för evig tid.
Nedstörtad är döden och tron står opp
bland jordiska öden med himmelskt hopp.
Det finns en kurs för exorcister i Romersk-Katolska kyrkan. Där finns ett namn som används för att bringa den hemsökte i ett ljus och i ett befriat tillstånd:
Jesus Kristus.
Korset är ett segervapen tillika dopvattnet.
*
Jesus såg på sig som en såningsman och han kallar ut lärjungarna som såningsmän och vi som kyrka är kallade att vara såningsmän och såningskvinnor. Sprida budskapet. V är kallade att vara såningsmän och kvinnor.
Över hela jorden finns idag områden där denna levande tro riskerar få exakt samma följder som då – för Jesus och senare hans efterföljare.
Varför blir världens furste så rasande av den kristna tron, den sällhet och mjukhet och vilja efter helhetssyn och fred och frid som Jesu ande ger?
Svar: – Därför att den tar udden av de värden, den glamour genom vilken denna världens furste regerar; genom sin fruktan, genom världsliga och köttsliga begär, genom lögn och list, intriger och falsk prestige.
Jesu ande gör att människorna flyr detta ränk- och falskspel och vill något annat. I oss väcks vissheten att, som Dan Andersson diktade:
Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören — något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!
Jesus kallar oss att ta konsekvenserna av denna längtan. Och i vår del av världen är detta inte en fysisk korsfästelse men jämväl en psykisk. Vi har att finnas i sammanhang, i ett samhälle som lika tydligt idag som då – när det gäller – alltför ofta väljer Barabbas före Jesus.
Inget är nytt under solen. De värden Jesus kommer med hånas än idag och trots att vi kristna – mig själv inkluderat – ofta gör allt för att smälta in, vara salongsfähiga, ja, folkliga så finns det en skiljelinje – en inre skiljelinje mellan de som bara måste följa den inre längtan Jesus väcker upp och de som utan större besvär kan stänga av densamma.
I mer tillspetsade situationer – som i länder i mellersta östern och Afghanistan, där det är förenat med dödsstraff att vara bekännande kristen, är denna inre skiljelinje tydligare – de som kan stänga av sin längtan de gör det. Men så finns det de som inte kan det. Som är beredda att piskas för sin tro, få släpa på korset för sin tro, hängas upp på korset och hånas och spottas på, för sin tro. Och den gruppen kommer alltid – på den här sidan evigheten – att vara i minoritet.
Det är nu de som står lojalt vid Jesu kors, det är de som sitter och kurar i våningen som Maria kommer till i gryningen: ”Mästaren lever!” Och de är de som går ut med livet som insats för att vittna om detta underverk, denna nya kraft, detta ljus som genomborrar allt och förändrar inifrån och ut.
Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören — något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!
Vi ber:
Herre, hjälp oss att vara lika trosvissa och trosstarka som Du då vi, som en följd av vår tro på Dig, hamnar i situationer i livet då tron på Dig föder en ensamhet, en känsla av utanförskap och ensamhet. Hjälp oss att våga landa i den glädje Du ger oss, den frid och förtröstan som övergår allt.
(Påsknattspredikan 2025 Fryksände ka) |