Jakob är vid tiden för sin död i Egypten, dit sonen Josef först kom efter att som bekant blivit räddad ur brunnen. Herde, denna benämning på Gud, uttalades första gången av den döende Jakob i Egypten, 147 år gammal på sin dödsbädd. Jämte honom Josef och två av Josefs söner, Efraim och Manasse.

Det står:
”Han välsignade Josef och sa, – Den Gud som mina fäder Abraham och Isak har vandrat inför, den Gud som har varit min Herde från min födelse, ända till idag, han skall välsigna pojkarna.”

Jakob hade själv varit herde under en lång rad av år hos Laban och visste vilken betydelsefull uppgift det var att leda hjorden och se till att alla var med.

Ordet herde återkommer gång på gång i bibeln.

I dess sista bok Uppenbarelseboken 7:17 står det:

”Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor och Gud skall själv torka bort alla deras tårar från deras ögon.”

Annars så tänker nog de flesta av oss på Davids psaltarpsalm 23 – här några av dess strofer ur 1917 års översättning:

HERREN är min herde, mig skall intet fattas,

han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro,

han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull.

Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig.

Även hos Hesekiel i GT möter vi bilden av herdeskapet – Hesekiel är nu i landsflykt och har från att ha vart domspredikant nu börjat predika att Gud ska förbarma sig över sitt folk. Att Gud ska söka upp de förlorade fåren och ta sig an dem. Att Gud ska samla sitt folk från alla länder och föra dem till deras land. Att Gud ska frälsa dem, ge dem ett nytt hjärta och låta sin Ande komma in i dem.

Hesekiel betonar vikten att hålla fast vid Guds ord.

Att vara en god herde är således en metafor som äger bärighet, alla visste vad som krävdes av en herde; en speciell blick och kynne.

Det närmaste vi kommer herden hos oss är nog vallkullan, som på somrarna levde nära boskapen på sommarvall. Hon kommunicerade med djuren med olika lockrop samt med näverlurar. Uppdraget: att hålla ihop flocken och att skydda dem från rovdjur och från att gå vilse.

I Jesu avskedstal i Johannesevangeliet, fem kapitel längre fram från dagens evangelietext, framträder Jesus som vår herdes befallning till oss:

I kapitel 15 står det:

”Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, för tjänaren vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, för jag har låtit er veta allt som jag hört av min Far.  Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut och bära frukt, och er frukt ska bestå. Då ska Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Och detta befaller jag er: att ni ska älska varandra.

Herden har med andra ord gett oss, fåren, i uppdrag att älska varandra. Vi har även i uppdrag att själva ikläda oss ett herdeskap inte minst inför för oss själva och då indirekt vår omvärld.

Det är inte alltid enkelt.

I oss har vi alltid en massa impulser.

Vi har Tankar, farhågor och idéer – vilka alla påverkar oss på olika vis – inte minst våra känslor, hur vi uppfattar vår omvärld. Går en tanke eller en impuls liksom vilse har vi ett ansvar att vara som den gode herden – samla oss, samla tankarna, ta ett djupt andetag och tänka på helheten.

Om ej kan ångest väcks upp, oro och med dem rentav handlingar som i efterhand kanske inte var så kloka.

Hur håller jag ihop hjorden är således även en fråga om hur jag håller ihop mig själv.

Här visar Jesus oss vikten av att vila, vikten av eftertanke, vikten att söka vara sann. Inte sällan drog sig Jesus bort till ensamheten. Han gick undan för att be. För att be om vägledning.

Jesus praktiserade det goda herdeskapet inte minst som ledare för lärjungarna. Lärjungaskaran var brokig, de drog åt olika håll, hade olika personligheter.

Vi har lätt i vår kyrka att möta en säll Johannes och en finstämd Andreas men Petrus och Matteus, den eldfängde fiskaren och den listiga tullindrivaren, hur möter vi dem? De behövs ju för helheten. Vi är som en symfoniorkester, alla de olika instrument en behövs. Vi måste få tycka och tänka olika men samtidigt ledas av den goda herden. I oss som utom oss.

Jesus hänfaller inte till ett svart-vita tänkandet, han vet då det gäller hur komplext allt är.

Mycket i vår tid uppmuntrar ett svart-vitt tänkande. Så är det i tider där det finns rädsla och fruktan.

Alla krig bygger på den retoriken. Motståndaren avhumaniseras. Blir djävulen själv.

Vi måste våga att hålla nyanserna uppe, kunna problematisera, nyansera, se hur komplext allt är och våga leva i det ambivalenta, utan att veta allt, inte minst i förväg.

Livet handlar ofta om att uthärda, att leva i ovisshet och trots denna ovisshet – välja kärlek, välja omsorg, välja det goda herdeskapet.

Det goda herdeskapet handlar förstås även om mina relationer i mitt liv, att eftersträva ett liv där jag går att lita på, var en sådan som man kan vända sig till då rovdjuren skönjs i det livsdunkla.

För att bli och vara människor som praktiserar ett eget herdeskap i våra egna liv – gentemot oss själva och gentemot vår omvärld behövs styrsel – att vi var och en är chef över oss. Hur blir man det, chef över alla impulser, allt som rycker och drar? Genom att öva, genom att ha bestämt sig, genom att vilja. Och då ingår det att inte vara perfekt. Vi kommer att dabba oss, ramla, göra misstag. Men Gud vill inte att vi ska vara perfekta – han vill att vi ärligt ska göra, ärligt ska vilja. Att vi ärligt försöker att älska varandra.

Så Gud, hjälp oss att leva så att vi är herdar i våra egna liv. Hjälp oss att hålla ihop oss och ge oss mod att leva i det ambivalenta, hjälp oss att se nyanser, leva i det komplexa. Att praktisera det goda herdeskapet. Att älska varandra. Amen.