Och som det regnat denna sommar. Det är bara att konstatera – en sådan här sommar ger inte de bästa förutsättningarna att möta kung Bore med sitt mörker, slask och snålblåst. I februari lär vi vara många som kommer att längta halvt ihjäl oss efter sol och värme. Svealand, särskilt trakterna kring Östmark, lär vara ett område som drabbats särskilt hårt av det myckna regnandet.

I Indien har man uppfattningen att solen ger ifrån sig, något de kallar prana, och att denna prana är en energi som åker in i allt levande – och vitaliserar det. Vi västerlänningar pratar i gengäld om D-vitaminet, som våra kroppars hud framställer i kontakt med solens strålar. En halvtimme i sommarsol ger oss hela 10 000 IE D-vitamin.

Men om det så bara vore regnandet som var bekymmersamt.
I Blekinge härjar den här sommaren en plågsam älgdöd – ingen vet vad den beror på och i samma skärgård med omnejd ligger fåglar och dör en plågsam och krampaktig död. Det närmaste man kommit i diagnosväg tycks vara en akut brist på B1 vitamin. Det är något alkoholister ofta drabbas av, då levern får arbeta hårt att förbränna alkohol. Men mig veterligt har varken älgar eller fåglar börjat hutta i smyg så om det är B1 brist – vad är det nu deras levrar så intensivt försöker göra sig av med? Och vilka däggdjur står närmast på tur?

Jag skulle gärna byta ut lite av medias skval och yta för rejäla djupdykningar i ämnen som dessa, för jag blir bekymrad. Vill veta, engagera mig, vad kan vi göra för att råda bot? Samtidigt är det så mycket i vår tid som tycks motverka ”råda bot”. Utan snarare full fart framåt; köp och begär, mera, mera, mera. Och vi som bor såhär i skogen, nära broder älg och syster fågel, blir tror jag en smula bekymrade av reklamens budskap att saliggörelsen finns i en ny Iphone eller Samsung Galaxy – ”med 4 G”! Kanske är det därför vi glesbygdsbor behandlas en smula styvmoderligt och fördomsfullt av det storstadsdominerade Media-Sverige. Att ingen liksom vill gå bakom kepsen och det så kallade varghatet för att se att här finns ett klampande hjärta som genuint brinner för moder natur och där ett av livets största innehåll finns att sitta stilla vid den där sjön, vid det där älgpasset, den där stigen och så se solen gå upp efter att just ha hällt upp en rykande kopp kaffe.

Jag kommer att tänka på ett samtal jag hade med Staffan Larsson under Östmarksveckan, det var viskväll vid Hagen. Staffan hade samma dag uppmärksammats och välförtjänt fått en utmärkelse – ”Slåttergubben” – för att han röjer unik myrmark och på det viset räddar sällsynta blomster och växter. Det är inte ett jobb gjort i en handvändning utan tarvar slit och svett och något som sker i det fördolda. Till oss anslöt sig nu Halvar Persson. Halvar är bland mycket annat ”hästkarl” och kör med häst i skogen; transporterar utan nästan några skador ut gallrad skog till vägkanten. Lönsamt? Nej inte alls men alla uttag i en skog kan kanske inte vara lönsamma kunde vi konstatera. Skogen är också ett arv att förvalta. Med känsla.

Den här blicken för det genuina och värdefulla imponeras jag av.
Viljan att göra något extra för att bevara och skydda.

När jag pratar med äldre människor sörjer dom ofta tevens intåg i folkhemmet. Och de berättar att före teven så umgicks man på kvällarna hos varann, man hade med sig en korg med fika och ofta en kortlek. Och som man pratade och utbytte åsikter, de äldre minns och ler. Och jag kommer att tänka på Efraim Andersson i Åsteby, med vilken iver och kraft han byggde Folkets hus och tog dit den ena efter den andra av intressanta talare och folkbildare. Så på blott dessa 50 år – vad har inte hänt? Ja det är en förändring som går igen i mycket. En välkänd författare kan idag komma till ett bibliotek, en musikförening ordnar en spelning, vänner till klassisk musik arrangerar en konsert – men var är alla människor? Som präst är det här ett allt för välkänt fenomen – människor prioriterar ofta annat än att komma tillsammans.

Finns det någon som tjänar på att vi har det på detta viset? Att vi likt solitärer sitter framför våra apparater förhållandevis passiviserade. Att vi liksom väljer bort varann – vare sig det nu är i en gudstjänstgemenskap eller kring levande musik?

Det tål att funderas på. Vem – eller kanske snarare vilka – har i så fall intresse av en sådan passivisering? Möjligen finns svaret på frågan i motfrågan vad vi skulle kunna komma fram till om vi träffades mer ofta och förutsättningslöst? Ett annat sätt att se saker och ting på? Att vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt? Att rättvisa och solidaritet är värden som håller i längden? Att vi har styrkor, individuellt som tillsammans, som idag är slumrande och kan väckas till liv?

Den samhällsanda som motverkar dessa gemenskapssträvanden levererar inte sällan också en parallell känsla i maggropen av otillräcklighet – en känsla som jag nu lockas söka bot ifrån genom att, ja nu där var igen – skaffa pryttlar. Att bry mig om döende älgar, myrmarker, att varsamt gallra en skog och att umgås med varann långt bortom tevens enträgna tuggande tycks helt enkelt vara en allt för dålig affär.

Men hallå. Vi är faktiskt fria att skaka av oss den här passiviseringens tvångströja och vandra ut i Världen och där ta till oss av allt det vackra och fina som erbjuds oss, runt om oss och inte minst genom oss. Människan, den levande, hon skapar och kan skapa så mycket gott och fint.
Varpå jag spontant kommer att tänka på den viskonsert Kristin Blom och Malin Mård bjöd på i Östmarks kyrka nu i juli där de framförde egenhändigt skrivna sånger med det övergripande temat längtan. Hur bra var dom inte? Och hur magisk blev inte den stunden? Det finns ingen tevefåtölj i världen som kan slå en sådan stund tillsammans! Det blir så uppenbart när man sitter och tillsammans ta del av något levande som händer i rummet – att det är oslagbart. Är något ojämförbart. Hur häftiga saker apparaterna än levererar…

En av mina favoritpsalmer är En liten stund med Jesus. Den är skriven 1871 av Anne-Louise Ashley-Greenstreet. Texten översattes till svenska av Lina Sandell Berg 1879 och är numer psalm 207 i den svenska psalmboken. Texten i psalmen talar om erfarenheten att i de knäppta händernas tystnad, i viljan att närma sig Jesus så händer något. Rummet som vi känner det, tiden och tillvaron, bryts plötsligt av en påtaglig närvaro och frid. Det som var omöjligt blev möjligt, det som var nattsvart fick ljusa stråk. En omvandling äger rum.

Den här handen som här sträcks mot oss från mannen från Nasareth har nog aldrig varit viktigare än den är idag. I den får vi hjälp att fjärma oss från tjattret om rikedom och makt som livets mål och mening.
Jesus ger oss en helt annan måttstock:
Medkänsla och Hjärtats håg. För-andling.
Kort sagt att vi går bakom ytan, söker svar och sammanhang.
Och det är gratis och sker gärna tillsammans med andra.

Denna betraktelse är publicerad i nr 6 av Memphis magazine och café