Det berättas om någon som i hela sitt liv hade jobbat för att få människor att förstå att livet inte går ut på att ge för att få tillbaka. Inte heller på att så för att själv kunna skörda. Att livet inte hänger på att berika sig och samla makt för att kunna ta, utan snarare att livet blir meningsfullt när man kan dela, när man kan älska utan att vänta sig utdelning. Han hade bråkat med kungen om detta: en kung som inte älskar sitt folk kan inte vara en god kung, en kung som berikar sig på undersåtarnas bekostnad är inget att ha. Det är en lång historia, men det slutar med att han måste fly för sitt liv för de som har makten. Och han går ner i en djup depression. Allt det han trodde på verkar inte gälla. Den som har makten har sista ordet.

Känner du igen detta? Det kunde ha avspelat idag, det kunde ha handlat om många vi skulle kunna namnge.

På söndag är temat ”den kämpande tron” och det handlar om att historien som den här ovan, och som den på Rapport idag inte är slut. Det finns en fortsättning! De som har makten har inte sista ordet! Det står en bit bröd och en kruka vatten i skuggan, när mannen vaknar från sin depression under flykten. Han äter, han dricker – men orkar ändå inte vidare. Han somnar om, men väcks en gång till. Han äter och dricker en gång till och då kommer orken tillbaka. Han orkar ta sig där ifrån, tar sig ut ur öknen till ett berg, där han får ett nytt uppdrag. Och han möter Gud där – inte i en storm, inte i en jordbävning, utan i just ljudet av en stilla susning. Det var profeten Elia den historien handlar om. Läs om honom i Kungaboken. Men det handlar också om vår värld. Om presidenter, ministrar som inte ser till vårt bästa, men också om ledare och vanliga människor som vill något gott, men som kommer till den punkten då de inte orkar mera. Då finns det vatten. Då finns det bröd. Vi delar det vi har. Inte för att få tillbaka det så småningom. Utan för andra behöver det. Vi är i fastan. Då lär vi oss dela.

Vi sjunger den oftast på sommarn, men jag tycker det är en novemberpsalm, det är nu jag behöver sommarbilder ”till sinnets stöd”! Och när jag tänker på sommarhagar, så kommer jag ihåg den första svenska hagen jag sov över i, när vi tältade någonstans i Valle 1981. Var det inte Eahagen? Jag tror det.  Att tälta, det är att vara väldigt nära naturen, helt vara en del i naturen. Så tänker jag inte på alla stora husbilar och vagnar som nu finns överallt, utan på det där vanliga, nu rätt så ovanliga tält. Det med två pinnar och som man sätter upp i ett huj.

Att leta fram ett lagom slätt ställe som inte lutar för mycket, att slå upp ett tält där, och se det sedan mörkna genom tältduken, och höra alla ljud som finns när man ligger där i sin sovsäck, det är att vara en del av det hela. Det är nästan en biblisk upplevelse. Ja, jag har även övernattat i tält hos beduinerna i Galiléen, det var som att vara på besök hos Abraham, visst var det en biblisk upplevelse, men det är en annan historia. När Johannes ska ge en bild av hur nära Gud kommer att vara hos oss människor, så tar han tältet (inte Fjällrävens, utan beduinens) till hjälp.

”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Joh.Uppenbarelse 20.

Guds närvaro är tröstande, Gud vill vara hos oss, inte i ett palats, inte i en domstolsbyggnad, utan helt nära oss, han vill tälta bland oss, hos oss, som så ofta är på väg, men inte vet vart. Guds domslut är befriande för alla som längtar efter rättfärdighet! Det är Domsöndagens innersta budskap. De blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma.

Fast de syns inte nu.

Inte än.

Filmen börjar med en scen på ett tåg (symbolen av industrialismen). Där träffar vi William Blake, en romantiskt kläd kille från Cleveland som åker tåg till Town of Machine. Den första dialogen har William med en maskinist. Maskinisten är en typiskt realist- han pratar om miljön som han är relaterat med och frågar- fördjupar sig i omständigheter. Maskinisten försöker att varna ”romantikern”. William representerar romantiken – en spontan och emotionell människa (åker till ”ingenstans” utan någon försäkring.) Från de här första minuterna jagade mig en känsla att filmen handlar om en konflikt mellan två epoker: romantiken och realismen. Det är väldigt intressant att se hur epoker förändras och jag ska försöka pröva min teori.
William Blakes äventyr fortsätter i Town of Machine. Där finns inget jobb för romantikern och han bara har råd med en liten flaska sprit. Utanför baren träffar han en tjej som säljer pappersrosor. En tjej som står någonstans i mellan romantiker och realister. Senare händelser leder huvudpersonen till förändringar: han fångar ett skott, tjejen dör och William kommer bli jagat av Dickinsson. (Enligt min teori representerar Dickinsson Charles Dickens, en av de mest lysande stjärnorna av realismen. Författare William Blake har aldrig träffat Charles Dickens och tiderna när de skrev stämmer inte riktigt- Dickens första bok tryckes 1836 och Blake dog 1827. Men som realismens symbol stämmer Dickens väldig bra eftersom William Blake och Charles Dickens skrev om London och deras verk går lätt att jämföra.) Dickinsson anställer tre mördare för att döda William. Mördarna påminner mig om artonhundratalets press. T.ex. ”Penny press” i USA- billig press för underklassen som man kan föreställa sig som en fiende av romantikens ideal.
William Blake vaknar och träffar den andra huvudpersonen- en indian som heter Nobody, en man som säger mycket utan att säga något. En man som heter ’Kroppslös’ leder romantikern William. (Indianen är som samvetet, en samling av principer och ideal som leder huvudpersonen till ett mål även om mannen inte uppfattar vad är det.) Nobody förklarar för William att han är död och att William måste lära sig prata med hjälp av skott och hans dikter ska skrivas med blod. William Blakes metamorfos börjas… Han får mer och mer romantikens egenskaper.
Tre jägare i en skog. Jag antar att de representerar ett samhälle på artonhundratalet. Indianen och William träffar dem långt bort från städerna och ”industrialismen” men jägarna drivs av viljan att äga utan att dela med sig. Denna vilja kommer att förstöra dem. Man kan tolka det som en förvarning. Romantikens ideal blev inte fysiska eller materiella värderingar utan bara andliga är värdefulla.
Scenen i en affär är en fortsättning av en kritik av människors koppling till pengar. Kyrkans representant är en rasist och riskerar sitt liv för att få belöningen för William Blakes död. Romantikerna vinner igen.
Blake och Nobody tas bara emot i en indianby. Det är också en tydlig koppling till romantikens karakteristik- en intresse till folkkultur, nationellt och etniskt ursprung.
-Du måste åka iväg nu, säger Nobody.
– Vart? frågar William.
-Ditt William Blake kommer ifrån, ditt där alla andar kommer ifrån, svarade Nobody.
Man kan inte säga att William Blake dör eller försvinner utan han lämnar ett jätte fotspår i litteraturen och romantikens idéer återkommer senare i symbolismens och modernismens epoker. Naturens skönhet, den allmänna uppkomsten av känslor över intelligens, ett försök förstå sig själv och människas personlighet, människans humörs och mentala förmågors förståelse, fokus på hjältars och andra figurers känslor och inre kamp beskriver romantiken och återspeglas i filmen. Tvekampen mellan realister och romantiker är inte så tydligt men det faktum att William Blake inte blev accepterat i den tiden förklarar mycket, tycker jag.
Jag har försökt att samla mina tankar om filmen och koppla dem till litteraturhistorien. Enligt Wikipedia handlar filmen bara om William Blake och poetens verk. Där finns även förklaringar till vilka scener i filmen kopplas till poetens dikter. Men jag har försökt att teckna lite fler paralleller mellan huvudpersonerna och epokens förändringar. Jag får erkänna att jag fortfarande bara har läst några William Blakes dikter och jag kan inte värdera Blakes verk. Men filmen imponerar på mig och den går att tolka på så många olika sätt. Mitt sätt är kanske helt fel men det var så roligt att söka och koppla ihop olika detaljer…

Valdas Siupinis
20 10 2017

Jag älskar att resa. Gärna långt. Jag har varit i många Europas länder, i Turkiet och Mellanöstern, i Afrika södra om Sahara och Sydostasien.  Jag har vandrat och tågluffat, liftat också för länge sedan. Man ser nya världar, möter nya människor. Äter ny mat. Får nya vanor. Det går bra att resa med småbarn också. Det har vi gjort.  Man får planera lite annorlunda, man får vara lite om sig kring sig. Man blir lite mera beroende av att kunna byta blöja, värma flaska eller mat, kunna hålla sovtiderna lite grand i alla fall. Men för det mesta är det inget problem, bara man inte är ensam med ett antal barn, eller något av barnen är sjuk. Därför kan jag tänka mig att det går rätt så bra att ta ett flygplan från Beirut till Landvetter eller Arlanda. Det skulle jag klara av, även med gråtande barn som får ont i öronen av flygningen. För att alla vet att det är lite jobbigt att flyga med barn, får man hos de flesta flygbolag komma först om bord, om man har barn med sig. Då kan man sätta sig i lugn och ro först, i stället för att stå i kö med barn på armen. Flygbolag vet detta. Men inte EU. EU:s regeringar tycker att det är alldeles för lätt att komma hit med flyg. Om människor flyr, får det väl inte ens likna en semesterresa? Trots att de som vill flyga hit har förlorat det mesta, och ofta även har förlorat familjemedlemmar. Om SAS vågar ta någon utan giltig visum om bord, kan de få betala tusentals kronor för en ev. tillbakaresa och uppehälle i Sverige. Så EU lägger ansvaret för att kolla att någon säkert får stanna i landet dit flyget går på flygbolagets personal. Detta är ju helidiotiskt, och gör att t.ex. en kvinna med tre barn som flytt ett Aleppo som ligger i ruiner aldrig kan ta sig till Beirut och flyga till ett land i säkerhet. Hon får på något sätt ta sig till Turkiet för att komma till en grekisk ö, eller till Egypten och Libyen med förfärliga båtfärder framför sig. Ingen av oss skulle åka på semester till Kanarieholmarna om vi var tvungna att sätta oss i överfulla båtar. Och dessutom betala tiotusentals kronor för en sådan färd. Och därför ska absolut inte någon på flykt behöver göra det.  De ska så klart resa på lättaste sätt, i den svara situation de redan är. Ska man fly från Mellanöstern till Europa, så ska man ta flyget, säkert och någorlunda bekvämt. Och har man småbarn, ska man gå ombord planet först! Detta är viktigt, särskilt om man flyr. Då har man det redan svårt, och man har bara de pengar man kan bära med sig. Så därför: Öppna flygvägarna! De finns!

Och stoppa med att tillämpa den förfärliga Dublinförordningen som gör att man fastnar i det första EU-land man kommer till. Om myndigheterna får tag på en. Om man registrerar sig.

Bort med Dublinförordningen som har gett så mycket elände, och öppna flygvägarna! Låt fler komma hit! Något annat är inte  humant!

(tal vid Tillsammans för Mariestad -manifestation i Prästgårdsträdgården, se bild ovan!)

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna är rasister.

Det var en gång ett människobarn som blev kallat mitt i natten:” Ge dig på väg till landet som jag ska visa dig!”

Var det en gudaröst? Rösten verkade förtrolig, som om den kom från en vän. Starkare än en fars röst, men också mörk, som natten, hemlighetsfull. ”Vem är det som ropar på mig? Vem är du osynlige!”

Det här är historien om människan som gav sig av, i tro, inte vetande vart hon skulle komma. Hela tiden fanns det nya horisonter.

Efter att ha vandrat runt länge, kom hen till ett stort träd. Vinden susade genom grenverket och löven. Hen satte sig under trädet, och lutade sig mot stammen. Medan hen satt där, med slutna ögon, lyssnande på lövens viskningar i aftonvinden, såg hen en stor trädgård. Träd stod där, stora och mäktiga. Blommor blommade i tusental, floder och bäckar strömmande där, och djuren – de gjorde varandra inte illa. Allting levde efter sin art.

Och hen såg människor. De fick ta hand om trädgården och varandra. Allting var gott, där i trädgården.  ”Är detta landet jag letar efter?” tänkte hen.

Då vaknade hen. Runt omkring sig såg hen öde kullar, och över huvudet hade hen det stora trädet. Hen tänkte: ”Är människorna egentligen tillräckligt goda för att ta hand om den där trädgården? Vi gör ju så mycket ont.”

Aldrig glömde hen drömmen om Guds trädgård. Hen sökte den i landet dit hen hade kommit. Men det berodde inte på landet, utan på människorna, om drömmen en gång skulle kunna bli sanning.

Då bosatte hen sig där i landet, i tält. Men först fick han kämpa emot människorna som bodde där sedan länge, mot deras höga murar, och mot deras starka städer. Han hade en kraft som de inte kände, och de bävade för honom. Tills han blev kung i landet. Då byggde han själv en stad med höga murar omkring. Han blev mäktig och rik. Han hade många soldater.

När han blev äldre och visare, började han skriva ner vad han visste från förr: berättelsen om trädgården, om kungariket, och om vad människorna skulle behöva göra, för att få landet till Guds land. Han byggde även ett stort hus till sin Gud.

Ändå gick det helt annorlunda än vad han hade tänkt sig. Det kom främmande folk. De bröt sig igenom stadens höga murar. Han blev jagad iväg, bort ur palatset. För honom fanns inga hästar mera, inga stridsvagnar och basuner.

Till slut hade han bara en åsna kvar att rida på, som vanliga människor har. Han levde nu hos de fattiga. Många sjuka, fattiga och förtryckta omgav honom, och han gav dem sin kraft. Ett eget hus hade han inte längre. Han vandrade runt, så som för länge sedan. Men nu stannade han hos människorna. Han hörde hemma hos dem. Även med onda människor umgicks han, åt med dem, och dog tillsammans med dem. Sitt liv ville han ge för dem. Och precis innan han dog sa han: ”Idag ska du vara med mig i Guds trädgård!”

Fritt efter Johanna F. Klink, översatt från nederländska.

Lund, 1987, retorik/dramaövning med Birgitta Thorin. Vi skulle läsa med inlevelse, en dikt som hade stått i tidningen. Slumpmässigt vald, vid morgonkaffet antagligen. Jag kommer inte ihåg författaren, kanske vet du vem det är som skrivit raden, men jag kommer ihåg denna fras: … den som återvänder är alltid en annan…

Jag har burit med mig denna fras, och insett att vid varje resa, vid varje avsked gör man klok i att minnas den. Både när man själv far, men också när andra far. Du är inte densamma när du återvänder, jag är inte den samma när jag återvänder. Att vinka ut någon är att ta avsked, och möta en annan när ’samma’ människa förhoppningsvis kommer tillbaka. Det händer något när man reser, ifall det är en riktig resa, när det sker möten, när man får uppleva nya vyer. Och det har inte så mycket med avståndet att göra som med det som händer på resan. Man ändras. Man växer, eller i värsta fall krymper. Man omvärderar. Man ser att saker och ting kan se ut på olika sätt. Att det inte är givet att man ska göra som man alltid gjort hemma.

Det som oftast lyfts fram är egentligen bara en bagatell: mat och dryck. Visst, jag äter efter mit USA besök cream cheese på smörgåsen. Efter första resan till Frankrike är jag fast vid oliver. Till vin, till mat, i mat. Efter Indonesienresan blir det mycket vitlök i morteln, med färsk spansk peppar, ketumbar, laos, trassi. Efter Italien blir det väldigt ofta spenat på olika sätt. I våfflor t.ex. Jag dricker öl efter min tre veckors vistelse i Tyskland, något jag så gott som aldrig gjorde förr. Men sånt kan vara eller inte vara. Det är möten med andra människor, det är att ha upplevt hur andra har det, som gör att jag är en annan när jag kommer hem. När jag blev bjuden att övernatta i en beduintält i Galliléen och var med vid måltiden där alla åt av samma stora fat, kvinnor och barn sist. Det var när guiden i Thailand gjorde en snabb sväng med jeepen, runt en skorpion och sa: min tradition förbjuder mig att döda. Det var då jag såg att det fanns andra sätt att bedöma situationen, andra sätt att se på livet, på människans roll i världen. När jag var med på gudstjänst på landsbygden i Etiopien såg jag, erfor att kyrkan inte står och faller med ’god ekonomi’. Och jag kom hem, och var inte samma som jag var när jag åkte.

En god vän, Birgitta Sandén skrev på Fb:

INDEPENDENCE DAY eller Mars revisited? Vi bor nära en lekplats. ”Erik, ska vi gå till lekplatsen?” ”Nej.” ” Tröttnat på lekplatser?” ” Nej, om jag är hos en kompis som bor nära en lekplats, då kan jag gå dit.” Aha!Got it! Tomt. Utan ögonblicken då en grusig inhägnad på Hallebacken, Hallsås eller Höjden, blev Cape Caneveral där jag skötte nedräkningen inför uppskjutningen av gungraketen och stod beredd med intervju vid hemkomsten. Fick rapport om märkliga möten, på bruten marsianska och firade med sandtårta efteråt. Men – snart är jag kanske reporter igen med skorna fulla av sand och får höra om Eriks nya bekantskaper i rymden. Det kan alltid behövas någon som finns kvar och tar emot när man kommer tillbaka. Men resan måste man göra själv.

När jag läste detta kom jag igen att tänka på strofen.

… den som återvänder är alltid en annan…

Var beredd på att ta emot andra när de gör en resa. Markpersonalen behövs. Intervjun vid hemkomsten ger struktur åt upplevelserna, gör dem till en erfarenhet.

Varje skoldag, varje arbetsdag, varje gudstjänst ska vara en sådan resa. Man ska inte vara densamma när man kommer hem.