Profeten Jeremia pläderade för rättvisa och rättfärdighet och skrev: Kränk inte invandraren, bruka inte våld mot dem, låt inget oskyldigt blod flyta. Alla skulle nu inte leva så. Det vet vi  – men vi vet hur vi ska leva, vad som är rättfärdigt. Det har nu tydliggjorts – Jeremia påvisar ett ideal, en måttstock, en färdriktning.

Mänskligheten behöver de som går före, ja som levandegör ideal och vad som är möjligt på ett sådant vis att det egna exemplet lyser. ”Likt en stad på berget som lyser i natten och syns vida omkring” som Jesus förklarade för lärjungarna hur de som lever i sanning upplevs av andra. Själens ljus som skönjs i ögonen, saltet som inte mist sin sälta utan har kvar sin funktion av just salt.

Och människor som går före, levandegör ideal vet vi . Dels sådana i vår närhet som är goda och sanna förebilder dels sådana i offentligheten. Och vi vet också att för varje människa som lever rättfärdigt, ja är ett föredöme så finns det de som nu inte är några särskilt bra föredömen. Det är som en skala – normalvärdet, där finns sådana som du och jag i mitten och så de som utmärker sig. Åt båda hållen.

När Johannes döparens pappa Sakarias förstod att han blivit bönhörd, att han till slut skulle få ett barn och äntligen slippa leva med skammen; för så var det på den tiden, den som inte fick barn hade gjort något fel – då prisade han Gud. Och han fick ett tilltal att sonen hade ett profetiskt uppdrag. Ett sätt att nu för Sakarias markera att hans son inte skulle leva det liv man kunde förvänta sig var att ge honom namnet Johannes – som på hebreiska betyder Gud har sig förbarmat. Annars var ju kutymen att man ärvde sin fars namn.  Johannes växer upp och blir sinnebilden, ja urtypen före en profet vid denna tid. Människor vallfärdade och bland dem kommer så småningom Jesus; Johannes tremänning. Bådas öde är beseglade och förutsagda. ”Här kommer han som döper med eld” säger Johannes.

Har Gud slutat att sända oss profeter? Inte – men alla lever kanske inte vid en flodstrand och döper människor. Men människor med profetiska uppdrag finns det många av. Det som skiljer vår tid mot tiden för Johannes är att vi vallfärdar inte längre till våra profeter. De ifrågasätts snarare och många efterlyser lite mindre radikalitet, lite mer politisk korrekthet.

Jeremias råd om rättfärdighet och mod förväxlas ibland till att den som idag varnar och förmanar anses vara lite för mycket. Ja vi har i dagens läge en situation där en hel samtid liksom bestämt sig för att vi hör inte, ser inte, säger ingenting. Vi vill kanske helt enkelt inte ta till oss de dagsaktuella profetiorna? Och så här i midsommartid, då skapelsen står i full blomning på våra breddgrader, hur katastrofal är inte denna förnekelse inte minst vad gäller betingelserna för vårt liv på planeten Jorden?  Forskarna uppfyller sitt profetiska uppdrag, de för i bevis och påvisar hur haven mår, atmosfären, sjöarna, djuren, mänskorna och de visar på vad som behöver göras. Men lyssnar vi? Ja nog lyssnar vi men handlar vi? Ja nog handlar vi men tillräckligt? Inte enligt forskarna. Och vad betyder Jeremias ord för oss idag, då så många är på flykt: Kränk inte invandraren, bruka inte våld mot dem, låt inget oskyldigt blod flyta. Som nation och som EU betalar vi miljarder till Turkiet för att de ska hålla sina gränser stängda. Stoppa flödet av människor på flykt in i Europa. Men vill vi veta hur det går till i detalj?  Hur de vi betalar med våra skattekronor sköter sitt uppdrag? Efterföljer de Jeremias ord: Kränk inte invandraren, bruka inte våld mot dem, låt inget oskyldigt blod flyta? Och om vi anar att så inte är fallet – det kom ju bland annat rapporter om att gränsvakter kallblodigt skjutit ned flera barn förra söndagen – går vi till botten med det? Ja redan i april stod det i Expressen om 16 migranter varav tre barn som skjutits ihjäl. Och i veckan framkom att åtta syriska flyktingar skjutits ihjäl av turkiska gränsvakter. Fyra ska ha varit barn. Jeremias ord: Kränk inte invandraren, bruka inte våld mot dem, låt inget oskyldigt blod flyta är mer aktuella än någonsin. Detta dödande sker nu inte hos oss men vi betalar, med våra skattepengar, för att turkiska gränsvakter ska hålla gränsen stängd och uppenbarligen är det uppdraget så svårt att sådant här kan förekomma. Är det något vi ska tolerera? Men var hörs alla protester? Eller är det mest: ”Ser inte. Hör inte. Säger ingenting.” Varför reagerar vi inte mer? För inte var det väl såhär beslutet om en mer begränsad invandring i praktiken skulle gå till? Genom att mörda de familjer som flyr för sina liv?

Och jag tänker på den oro som finns i dagens finansiella situation. Många befarar att imorgon måndagen den 27/6 2016 går proppen ur fullständigt på världens börs- och valutamarknader. Detta som en följd av att Storbritannien nu ska lämna EU, det så kallade ”Brexit”. Men Brexit är i såfall den utlösande faktorn, inte orsaken till turbulensen. Orsaken går djupare och frågan är om den alls uppkommit om vi följt de råd Moses en gång i tiden gav Farao – att i goda tider sparar man i ladorna för att kunna nyttja detta det sparade i sämre tider? Men den som förespråkat denna form av ekonomisk hushållning har nu snarare ansetts tråkig och vara något av en livsförnekare; man måste våga chansa lite också. Låna. Leva på kredit. Men bakom det resonemanget finns en förnekelse av de begränsningar som finns i skapelsen. En förnekelse som är livsfarlig. Att leva gränslös är att leva i en lögn. Och förr eller senare kommer sanningen ikapp. Är vi där nu imorgon eller får vi vänta ytterligare en tid innan bubblan brister?

Att leva sitt liv där Gud spelar roll är att ta in Guds undervisning om rätt och rättfärdighet, klokskap och måttfullhet – till sig. Vi har uppgiften att bygga ett hus från grunden, på en klippa. ”De står emot svåra tider” menar Jesus; ” husen som byggs på klippor, stock för stock, tålmodigt”. Och förstås är detta en sinnebild för hur vi ska dana vår karaktär; inget som blir till i brådrasket men en god karaktär är möjlig om vi i det lilla är trovärdiga och sanna – inte bara då spotlightljuset är på. Det är kanske snarare så att det allra mest intressanta är hur vi är och lever våra liv då vi tror att ingen ser vad vi gör eller är?

Johannes ger oss sinnebilden av mod. Och kanske hamnar vi i en tid och en situation där måttfullheten, det diplomatiska, det långsiktiga relationsbyggandet kan få stå tillbaka för uppenbara sanningar. Som måste uttalas. Då ska vi veta att det är så det kan vara att vara människa. Någon måste vara visselblåsare, någon måste vara den som sätter ned foten i en pågående orättvisa. Ytterligare en dimension, sannolikt den viktigaste är vi vågar leva i tro; i bön – och att öppet uppmana varandra att leva så. Gud är här, lyssnande, redo och öppen. Men vi? Detta handlar till syvende och sist om vikten att våga sträcka ut en hand i det okända och våga tro på att jag blir mottagen trots att allt jag gjort och gör som inte är bra. Ångra er predikade Johannes, vänd om. Och vad svarar Gud som finns vid vår sida då? Det vet vi genom Jesus – domen är inte det centrala – ”inte heller jag dömer dig” utan att vi slutar att göra orätt, ändrar oss. Tar ut ny kurs. Det valet är nu vars och ens.

Skuld. Du eller jag är skyldig. Brist. Du eller jag uppvisar en brist. Anklagan. Du eller jag blir anklagad eller är anklagare; åklagaren. Det bristfälliga kontra det perfekta. Eller snarare det mänskliga kontra illusionen om det perfekta. Vi möter det i den politiska debatten – ”De har fel vi har rätt.. ”  Och vi möter det i kyrkan – ”Se där finns det äkta, det sanna i motsats till här i den egna traditionen. Men se där, där i Rom. Eller på det där pilgrimscentret. Eller där i just den ortodoxa traditionen, eller i den och den frikyrkan, i just den där väckelsen i Afrika eller Nepal, där…där är allt rätt”. Och vi kan också möta det i grupprocesser; ”Bara Kalle försvinner så blir allt bra…” Eller i det egna livet; ”Bara jag får den där befordringen, får den där resan till Mauritius, får löneförhöjning med stort L, vinner på lotto, får en större eller för den delen mindre näsa, ja då är allt perfekt…”. Men livet blir aldrig perfekt. Inte i kyrkan, inte i politiken, inte i det egna livet. De gruppgemenskaper vi nu är en del av  har, kommer att ha och ska ha – enligt de förutsättningarna som råder här på Jorden – sina uppenbara brister. Det fulländande finner vi på andra sidan porten till evigheten. Inte på den här sidan.  Men vi förförs gång på gång att tro att vi kan åstadkomma detta himmelrike här och nu. Vi finner det i den nationalsocialistiska tanken, i den socialistiska, i den kommunistiska, i den fascistiska, i den liberala i den kapitalistiska. Och oavsett falang finns däri människor och förespråkare som är övertygade om att det perfekta systemet faktiskt finns här på riktigt. Bara vi upphör med det nuvarande, bara vi ändrar allt. Men med historiens facit i hand; det är en illusionen att ”Bara alla gör si eller så ja så vore allt löst, klart och bra”. På den här sidan himmelriket får vi stå ut med brister och begränsningar. Punkt.

På Jesus tid var budet att bara man följde lagen så skulle allt bli bra. Och lagen tog föga hänsyn till hur det var att vara människa. Tillsammans utdömde man straffet och i just den stunden straffet ljöd: då man exempelvis stenade kvinnas som varit otrogen ja då kanske det infann sig en märklig form av ”befrielse”. Skulden var någon annans. Men hur länge varade den lättnaden?  Och hur var det nu Jesus sa…: ”Alla som griper till svärd kommer förgås av svärd!”

I vårt Svea rike har vi hårda och märkliga ord i den offentliga debatten, inte minst på sociala medier. Åsiktskorridoren tycks bli snävare för varje dag. Att tänka två eller tre parallella tankar går oftast inte. Och vi anklagar varandra för att vara intoleranta och fördomsfulla. Och vi anklagar varandra för att brista i insikt och att vara kärlekslösa. Men frågan är om inte de som far ut med den här formen av anklagelser är stöpta i samma självrättfärdighet som folkhopen som ville stena kvinnan. Och där Jesus som bekant replikerade att den som är utan skuld kan ju nu kasta första stenen. Det finns en suggestiv kraft i att generalisera, i att måla tillvaron i svart- vita nyanser; men vad händer ? Jo vi tappar människan, det individuella, det unika. Jesus visar oss gång på gång att detta är inte bästa vägen att gå. Han visar att bästa vägen att gå är att först känna igen bristen hos sig själv  – och att lever vi nu hand i hand med den, med bristen i vårt egna medvetande – då kan vi rimligen inte urskillningslöst ha åsikter, självrättfärdiga åsikter om vår nästas handel och vandel där vi sätter oss på piedestal när vi i själva verket kanske sitter i ett glashus.

Det berättas om Dom Hélder Câmara, då han var biskop i Rio de Janerio, att han besökte ett fängelse och då han besökt alla fångar frågat fängelsedirektören om han nu fått träffa alla. ”Ja alla utom en” löd svaret. Och denne ende bedömdes vara farlig, ja en notorisk mördare. Dom Hélder Câmara insisterade på att få träffa även denne fängelsekund och det sägs att han inför mannen, för det var en man, presenterade sig med orden att: ”Det du gjort skulle också jag kunnat ha gjort”. För så är det. Givet vissa omständigheter, en annan förhistoria, en annan konstitution i det egna psyket så hade vi alla kunnat vara där. Du, jag och Dom Hélder Câmara. Men det är så lätt att distansera sig, att döma. Därmed inte sagt att man inte ska döma handlingen; men människan, nej den domen ska vi överlåta åt Gud. Och Gud avskyr som vi vet synden men är – och vet vi också – snar att förlåta syndaren. Vi ska vara tacksamma för det. Vi har alla glädje av en skapare och Gud och en kristendom så bär fram detta nådens budskap.  Det är unikt. Det är vår religion. Det är en essens, en grund, en anda vi alla har att leva i och tacksamt söka sprida. Det är vårt evangelium!

Att leva i tacksamhet är dock inte alltid lätt. Vi uppmuntras rentav i just vår tid att istället vara otacksamma. Vi ska liksom vara frustrerade konsumenter ivriga till att konsumera nytt. Dygden förnöjsamhet förefaller idag 2016 ha ett lågt värde. Ibland tänker jag att vi måste hjälpa varandra att leva i tacksamhet; tacksamhet inför Gud och de rika gåvor som ges i vårt land med vår frihet och vår natur och vår materiella rikedom.  Att leva i medvetande om gåvorna som ges oss ger en grund för en genuin glädje – och gemenskap. Detta i motsats till att vi ska fokusera på att ”bara om vi fick det och det ja då skulle allt bli perfekt; bara det och det sker, ja då skulle allt bli bra”.

Men ingenting kommer någonsin på denna sidan himmelriket bli fullständigt bra. Vi kommer alltid att få leva med tillkortakommanden och livs-begränsningar. Det är nu en del av livet; och som kristen i allra högsta grad en del av tillvaron på denna sidan himmelrik. Därför har vi denna utmaning att se på oss själva och vår nästa som medspelare. Och tålmodigt och förtröstansfullt bygga och verka där vi är, tillsammans. Istället för att sura och se på vår nästa som vår motspelare och hela tiden längta bort till den där illusionära perfektionism som nu inte finns. För innerst inne vet vi att mitt i alla falanger i det kristna, bland alla länder och ideologier, grupper av människor så har har vi att leva och hantera denna brist. Det finns inget idealtillstånd någonstans annat än korta stunder då och då. Och det enda sätt som fungerar i längden är att söka leva i det nu, i det medmännisko-skap Jesus visade oss på.

Vi samlas i en gudstjänsttradition som är världsvid.  Varje söndag, över hela välden, samlas miljoner människor. I kyrkor på landet, i kyrkor i städer, i kyrkor i rika länder och i kyrkor i fattiga länder, i länder som är i fred och i länder som är i krig. Och vi har detta gemensamt att vi samlas kring glädjebudskapet; budskapet om hopp och om fred – budskapet att vi inte är övergivna utan sedda, bekräftade, älskade och aldrig aldrig ensamma. Hur ensamt än livet kan kännas, utsatt och svårt. Som vid sjukdomen, som vid den långdragna dödskampen, som vid utmaningar där tålamod och vänskap eller släktskap ställs på sin spets. Vi är burna. Vi är sedda. Vi är älskade. Vi är Guds barn och Jesus Kristus finns vid vår sida vad som än händer och oavsett när vad som helst händer är vi i Guds händer. Tid och rum är ett. Dåtid och nutid och framtid är ett. Allt ryms i ett nu, mellan A och O – i händerna på Gud. Allt detta anade lärjungarna i mötet med Jesus; och det är därför de är beredda att släppa det de har i händerna för att följa honom.

I evangelierna skildras detta som om detta skedde ögonblickligen. Även kring en näringsidkare och familjefar som Simon Petrus lämnas stora tomrum i tecknandet av den här processen i evangelierna. Dessa tomrum har fyllts i av författare och filmare och jag kommer särskilt att tänka på en dialog mellan Matteus och Petrus i filmen Jesus från Nasaret, en dialog då de följt Jesus något år och där Petrus inför Matteus föranstaltar att snart, snart skulle han kunna komma att återvända till sin familj. Matteus svarade att ”sluta ljug för dig själv Simon Petrus, du vet lika väl som jag att du aldrig kommer att återvända till din familj”. Underförstått, ingenting skulle aldrig bli sig likt igen. Och Matteus fick som bekant rätt. Det lärjungaskap de gick in i bar inte tillfällighetens prägel utan kom att omforma dem fullständigt, ja omformatera dem för att använda sig av en dataterm – och för att fortsätta liknelsen med datorvärlden: Öppna upp för ett helt nytt system.

”Älskar du mig” frågar den återuppståndne Jesus Petrus vid Tiberiasjö. ”Ja Herre du vet att jag har dig kär” är svaret. Tre gånger samma fråga och samma svar och vid sista svaret kommer förutsägelsen att Petrus skulle lida martyrdöden. Nej han blev inte fiskare mer och inte familjefar. Han blev den apostel som fick i uppdrag att bli grundbult i den gemenskap vi finns i idag. Och idag är kallelsen att gå ut i och vara ett reellt ansikte för Gud, leva i kallelsen minst lika stor som då. Men hur förvaltar vi detta kall? Hur landar det i oss? Varpå det denna söndag den 5/6 2016 –  med den här veckans reportage i P1 och i Aftonbladet där medarbetare i vår Svenska kyrka blivit påkomna att inte leva som de lär, frågan infunnit sig: Var finns kallet här? Någon sa att det börjar med en nål och slutar med en silverskål. Fartblindhet och makt som korrumperar. Vi har sett det förut. Svenska kyrkan ska förstås ha ett normsystem som är strängare än samhällets i övrigt vad gäller efterlevnaden av etik. Och det är riktigt att ha sådana förväntningar. Annars vore vi ju inte en kyrka, Kristi kropp.

Tillbaka till situationen efter Jesus dop, och där vi är i texten denna andra söndag efter trefaldighet;  att Jesus trummar ihop sin skara med lärjungar.  Vilket oerhört sammansatt och sinsemellan olikt lärjungaskara han skapar. Thomas som kallades tvillingen. Vad gör han, jo ifrågasätter och tvivlar och har så svårt att tro. Simon Petrus som brusar upp, tycks eldfängd och vara en sann ledare men kanske en smula självsvåldig. Och så Jesu älskade lärjunge Johannes, så lågmäld, lojal, trogen, meditativ. Och Matteus, han som var utstött och ratad och mot folkets vilja drev in pengar till romarna. Andra nämns; Andreas, Jakob, Filippos, Bartolomaios, ytterligare en Simon och ytterligare en Jakob och  två Judas; Judas Taddeus eller ibland Judas Jakobs son och så Judas Iskariot. Och vi vet att det utöver dessa var väldigt många fler som fanns i närheten kring Jesus, kvinnor inte minst. Och att det fanns en dynamik och rörelse i och kring denna grupp som var något helt nytt för oss på Jorden. Vad är det Jesus visar oss i sitt sätt att utöva ledarskap?  Jo att mångfald berikar. Att det går att i en och samma grupp ha den som tvivlar som den som är eldfängd som den som lugn som den som är en smula raljant som den som… ja listan kan göras lång. Och kvinnor och män har samma värde, arbetare som de mer bildade. Slavar som herremän

Ofta söker vi människor den gemensamma nämnaren och förskjuter de som sticker ut. Tryggheten finns i att tycka likadant, klä sig likadant, vara likadana och i denna strävan efter likhet finns en frestelse och det är att börja ena sig om vad som inte är möjligt att tolerera och vi tisslar och tasslar och visst, så kan man få en gemenskap men sjuder den av liv? Utvecklas den? Finns där en dynamik? Nej inte – snart kommer tristessen och skapar nedåtgående spiraler med ytterligare frestelser att lugnet, friden och glädjen bara kommer om vi beskär utrymmet ytterligare i vår perfekta gemenskap . Hur många kristna församlingar har inte drabbats av den syrebristen genom åren, hur många arbetslag och andra grupperingar?

Men hur gör Jesus, jo han understöder och uppmuntrar olikheten, det spretiga och uppmuntrar lärjungarna att vara just så de är – ofta med glimten i ögat – han ser oss ju med en helt annan blick, Gud faders blick – och Gud har ju nu skapat oss alla med de här olika sätten och förutsättningarna – inte för att vi ska bli likformiga utan för att vi ska bli och utvecklas tillsammans med de olikheter vi har. Det är som en symfoniorkester, vad vore den utan fagotten, oboen, valthornet, klarinetten, flöjten, basfiolen, altfiolen, fiolen, cellon, pukorna, trumpeten, trombonen – jo fattigare. Så att gå in i Guds kall är att inse och uppskatta att Gud kallar oss just sådana vi är. Inte för att vi ska bli annorlunda på så vis att vi gör om oss för att passa in. Utan den förädling, den omformatering en tro innebär den tar sig alltid, den utgår alltid från dem vi är. Därför är det så viktigt att vara trogen sitt ursprung, sin person, sin grundkaraktär och utgå från den. Allt annat går emot vår natur, Guds bestämmelse över oss.