Det berättas om någon som i hela sitt liv hade jobbat för att få människor att förstå att livet inte går ut på att ge för att få tillbaka. Inte heller på att så för att själv kunna skörda. Att livet inte hänger på att berika sig och samla makt för att kunna ta, utan snarare att livet blir meningsfullt när man kan dela, när man kan älska utan att vänta sig utdelning. Han hade bråkat med kungen om detta: en kung som inte älskar sitt folk kan inte vara en god kung, en kung som berikar sig på undersåtarnas bekostnad är inget att ha. Det är en lång historia, men det slutar med att han måste fly för sitt liv för de som har makten. Och han går ner i en djup depression. Allt det han trodde på verkar inte gälla. Den som har makten har sista ordet.

Känner du igen detta? Det kunde ha avspelat idag, det kunde ha handlat om många vi skulle kunna namnge.

På söndag är temat ”den kämpande tron” och det handlar om att historien som den här ovan, och som den på Rapport idag inte är slut. Det finns en fortsättning! De som har makten har inte sista ordet! Det står en bit bröd och en kruka vatten i skuggan, när mannen vaknar från sin depression under flykten. Han äter, han dricker – men orkar ändå inte vidare. Han somnar om, men väcks en gång till. Han äter och dricker en gång till och då kommer orken tillbaka. Han orkar ta sig där ifrån, tar sig ut ur öknen till ett berg, där han får ett nytt uppdrag. Och han möter Gud där – inte i en storm, inte i en jordbävning, utan i just ljudet av en stilla susning. Det var profeten Elia den historien handlar om. Läs om honom i Kungaboken. Men det handlar också om vår värld. Om presidenter, ministrar som inte ser till vårt bästa, men också om ledare och vanliga människor som vill något gott, men som kommer till den punkten då de inte orkar mera. Då finns det vatten. Då finns det bröd. Vi delar det vi har. Inte för att få tillbaka det så småningom. Utan för andra behöver det. Vi är i fastan. Då lär vi oss dela.

Livets skönhet och skörhet

Tänk på att din närmaste granne antagligen sover, om det är en myra, eller kanske en mus, och att din närmaste släkting är en schimpans. En Bonobon, dvärgschimpans som de hette förr. Du är inte ensam. Du har grannar, du har släkt. Du är kanske just nu inte tillsammans med andra människor, men du är inte ensam. Men man kan känna sig ensam. Ljuset i världen, ljuset i livet… När kommer ljuset tillbaka?

Betänk också Gustaf Frödings ord i dikten En fattig munk från Skara:

”… och solen går upp var morgon ny och björkar om vårarne knoppas – vi skulle inte jag hoppas?”

Allt du kommer att vara med om idag: du kommer att se samband med det ena som händer och det andra… Ett samband du ser är inte alltid självklart för andra, det beror på vad man har varit med om, hur man just idag associerar- jag ser en pelargon nu och då tänker jag Appleblossom, och så kommer fruktträd, så kommer Betuwe, så kommer Hallon, så kommer Snår, så kommer Dalby, så kommer Lund, så kommer Studier och så kommer  …   just nu kommer detta, imorgon kommer det antagligen andra saker, och för dig poppar igen helt andra saker och händelser upp när du tänker på ordet Pelargon. Det som verkar vara en tydlig orsakssammanhang för mig, är det kanske inte för dig.

Naturlagarna står fast. Det finns gränser för livet som gör att livet inte är möjligt utanför dem. Fysik, biologi, ekologi, kemi ja det finns lagar på många områden. Men de andra lagarna, de som inte är naturlagarna, de är vi inte bundna av. Dem måste vi själva bedöma om vi vill följa. ”Om du inte äter upp din mat får du inte glass till efterrätt!” Det är en regel, en lag som är högst godtycklig. Men att glassen om den står framme på bordet smälter, det är inte godtyckligt. De tio orden som de benämns på hebreiska, 10 Guds bud brukar vi säga, de är absolut inte naturlagar. Och de är inte alls som lagarna hos de gamla Grekerna: där följer brott mot gudomliga lagar av ett oundvikligt straff även om lagbrottet begås helt omedvetet. De tio orden är inte heller som lagarna hos fruktbarhetskulterna: Om man bryter en lag så mister man utdelning i slutändan. Nej, de tio orden handlar om att vi människor ska kunna behålla den frihet vi är skapade till: frihet att ta emot varje dag som en ny gåva. Att ta emot, utan baktankar, precis som små barn tar emot med glädje, utan att ens fundera på hur de ska återgälda det de har fått. Den öppenheten, den friheten ser man minska hos barnen när de växer upp. Och visst kommer man ihåg själv situationer då tilltron till andra fick sig en törne, seden en ordentligt hack, sedan kanske försvann. Varför blir det så?

För att relationer skadas när gemensamma regler som finns till med hänsyn till de svagaste överträds. När vi säger han eller hon i stället för du. När andra människor blir till för någonting, inte respekteras för sin egen värde. När vi vill styra andra att göra det vi vill, det vi känner för, det vi behöver.

Livet är skört, det goda livet går lätt sönder, men skönhet och skörhet hör ihop. De vackraste blommor håller inte särskilt länge. De vackraste platser kan man bara uppleva ibland. De vackraste relationer får sig lätt en knäck de med. Men det går att odla och plocka nya blommor, det går att upptäcka nya platser där man känner att man är nära paradiset, det går att läka såriga relationer, och det går att skapa nya relationer.

Ljuset återkommer, Johannes Döparen banar vägen för honom som ska ”tikkun olam…” en hebreisk term som betyder ’laga världen’. Världen är trasig, det sköna har visat sig vara allt för skört, fred är svår att skapa, men krig verkar lätt att starta. Vi måste laga världen, vi måste laga våra trasiga relationer, vi måste ta hand om vår värld och alla som bebor den.

Och vi kan inte det av egen kraft, det har visat sig. Men Tredje söndagen i Advent berättar om Johannes Döparen som röjer bråte ur vägen så att den av Gud lovade Messias kan komma fram och se oss i ögonen, och säga: Du kan, om du litar på mig!

Men att lita på någon man inte känner särkskilt väl är inte lätt. Det går inte lita på befallning. Och därför är det så bra att vi först också får höra om Maria som litar på Gud, litar på ängelns budskap. Och sedan även om hur Gud, helt försiktigt för att inte skrämma oss, kommer till oss som ett barn, i en krubba i ett stall. Och sedan får vi bygga upp ett förtroende, när vi mer och mer lär känna honom. Då vågar vi lita på honom!

Det blir bra.

Det blir bra i vår värld.

Den blir lagad.

Dopvatten.

Tänkte du på det ordet?

Det är en stor chans att du som läser detta är döpt. I annat fall kan du bli, om du vill. En av texterna som vår församlingsinstruktion bygger på är berättelsen om den Etiopiska finansminister som har kommit till Jerusalem för att be och för att köpa nya biblar. På väg hem på vägen från Jerusalem till Gaza får han kontakt med Filippos som förklarar för honom vad han håller på att läsa, och berättar för honom om vad som har hänt i Jerusalem med Jesus. När de kommer till ett ställe med vatten frågar etiopiern: ”Är det något som hindrar att jag blir döpt?” Och det är det inte, om någon önskar tillhöra den rörelsen som först kallades Vägen, som började i Jerusalem och Galiléen, och som har spridit sig över hela världen, och som nu kallas Kristi världsvida kyrka.

Den kyrkan är bara kyrka när den finns till för andra.

Dop, det handlar om relation, ord och vatten. Rent vatten. Vad använder vi vatten till? Rengöring, tvätt. Men även dryck. Utan mat klarar vi oss rätt så länge, men utan vatten klarar vi oss inte. Det är livsviktigt! I dopet uttalas vårt namn, blir vi renade, och får ett alltid kvarvarande vattenstämpel på oss, som säger det Gud vill säga oss: Du är ren, du är älskad, du är förlåten vad du än hittar på i ditt liv. Du får alltid en ny chans. Och dessutom blir man kallad att vara en av alla de lärjungarna som Jesus har idag. Du får finnas till för andra. Vi är på ett sätt samma människa efter dopet, med sina fel och brister. Man blir inte en ’bättre’ människa av att vara döpt. Men på ett annat sätt är vi nya människor: varje morgon vi vaknar vet vi att vi får en ny chans att göra det som är gott, det som Gud vill att vi ska göra, med ett uppdrag att värna skapelsen och leva vårt liv i relation till Gud och våra medmänniskor. Men vi är naturligtvis också mycket väl medvetna om att vår förmåga är begränsad. Den gamla människan -som inte har något hopp, som lätt tror att det är kört – den människan har dött i dopet. En ny människan har uppstått, och tar emot varje dag som en ny gåva. Det onda finns i vår värld, i våra liv, men har inte makt över oss.

Läs gärna Åke Bonniers senaste och sista brev om lärjungaskap och handling. Finns på engelska finska och svenska i Domkyrkan. Den heter: Det är inte kört och det är det som är poängen!

Välkommen till dop!

Ondskan skrämmer oss, som Goliat skrämde ett helt folk, men med skicklighet som följer av mycket övning kan David övervinna ondskan. Men ondskan sitter även inom David. En av de tydligaste bekännelser av hur en människa inser till slut den ondskan som bor inom henne, hittar vi i Psaltaren 51. Ord formulerade av Ondskans bekämpare David, när han inser att han själv har gjort mycket ont i förhållandet med Batseba. ”Befria mig från min skuld! Jag erkänner mina felsteg, och tanken på det förföljer mig dag och natt!” De orden citerar vi ofta i vår gudstjänst.

När en man tilltalar Jesus med ”Gode mästare” svarar Jesus: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud!”  Även om alla kan inse att det onda finns också inom oss, är det så att ondskan ibland personifieras i en viss person eller i ett visst system. Den människan som kom på idén att spara de ’svagare indianer’ och transportera ’starka svarta slavar’ från Afrika var inte mera ont än någon annan kanske, men hans idé ledde till ofantligt mycket lidande. Vissa människor har medvetet spridit mycket ondska omkring sig, genom våld, lögner, hot och död. De är mera som Goliat än som David, för de ser och erkänner inte sin egen ondska, och just därför är de mycket farliga. De människor som tar upp striden med dem är inte mera goda än alla andra, men de är just mera modiga, och behöver all stöd de kan få i sin kamp. Ryssland och dess ledare är väl någon slags Goliat. Ukraina och dess ledare är väl någon slags David, inte goda, men de bekämpar ondskan. Och de behöver vårt stöd. Och vår förbön.

I Markusevangeliet svarar Jesus sina lärjungar på frågan varför de inte kunde driva ut det onda: ”den sorten kan bara drivas ut med bön.” Men David behövde mod, sina noga utvalda släta stenar från bäcken, sin slunga och sin skicklighet för att kunna vinna mot jätten Goliat. Bön, redskap, skicklighet och mod behövs för att bekämpa ondskan i olika former och på olika platser. Målet med kampen mot ondskan är en bättre värld där vi människor kan leva tillsammans, med respekt för varandra och naturen. Som ensam människa har man kanske inte det modet som behövs, med tillsammans kan vi!

Alltså en värdecheck instucken i en Lindstubbe, för hur mycket trädgårdsinköp som helst. Det blir roligt, att leta fram ett dyrt träd eller en dyrbar buske eller perenn, och bara ställa det vid kassan. Vad säger ni om Guckusko på  Marieholmsvägen? Det blir underbart. Samtidigt när vi pratade om det under frukosten satt hunden och tiggde om en ostbit, och anmälde sig att vara kock vid julmiddagen. Vi låter hunden prata ibland, och den sa att den mycket väl kunde komponera en måltid. Jag var tveksam, jag tror inte vi har samma smak riktigt. Jag sa: javisst! Hunden som kock, då kan vi sätta en bock till trädgårdsmästare! Då skulle det inte bli mycket av våra trädgårdstankar. Man kan se det framför sig. Jag köper en fin guckusko och planterar den varsamt på ett lugnt ställe och trädgårdsmästare Bock tar den som förrätt till kvällsmaten.

Det är ju egentligen det som Johannes Döparen reagerar mot: fel person på jobbet, okunskap får ställa till det. Slöseri är resultatet. Och ändå har vi alla hållit på med det. Vi har byggt upp ett samhälle som i o f s nästan är ett paradis, men det finns bara det lilla kruxet… ett paradis, men inte för alla. Vad ropar Johannes: Bana väg för Herren, gör hans stiger raka. Varje klyfta ska fyllas, varje berg och höjd ska sänkas …. alla människor ska se Guds frälsning. Ett paradis som inte är till för alla, det finns klyftor som blir större, och Johannas säger att de ska fyllas! Vad har vi gjort? Vi har satt bocken till trädgårdsmästare. Lyssnat på fel råd, tagit fel beslut. Alla människor ska se Guds frälsning – inte bara vissa! Och paradiset skapar vi inte på jorden. Om någon ropar: Här är det! Så tror inte på det. Ett bättre eller ett mindre bättre samhälle kan vi åstadkomma, men paradiset når vi inte- inte än. Hur ska man då rätta stigarna, hur ska man då fylla klyftorna? Det måste väl vara väldigt svårt… mycket arbete, mycket teknik… många dyra konsulter… Konsulter som kanske heter Bock i efternamn, bäst att kolla! Ska vi fråga Johannes hur vi ska räta ut stigarna och fylla klyftorna? Inkomstklyftorna, samhällsklyftorna mellan bostadsområden, klyftorna mellan människor som aldrig träffas pga. att de inte ser varandra, alla de klyftorna ….

 Först får vi en kalldusch av honom. Huggormsyngel, kallar han oss! (ja även mig som har jobbat 25 år i församlingen!) ”Anställa bocken som trädgårdsmästare!”, ropar han, ”och sedan ha mage och fråga vad man ska göra för att få livet att växa!”

Men Johannes Döparen är ändå en människa med mycket kärlek, annars hade han inte stått där vid floden Jordan och döpt folk och talat till dem, talat till oss ikväll. Han har mycket kärlek, och han säger lite lugnare nu: ”Bär sådan frukt som hör till omvändelse. Köpt bara rättvisemärkt kaffe. Det är Fair träde som gäller, inte något annat. Cykla när du kan, och om du kör bil ta hänsyn till cyklarna! Lämna alla dessa kläder du inte har användning av till Second hand på Stockholmsvägen, och lämna en matkasse till diakonerna som kan se till att de som behöver den får den. Titta en gång till på din löneavi, och förundra dig. Det är ändå ganska mycket pengar om man tänker på de flesta på vår jord…”  Ja, det står faktiskt så i bibeln att Johannes sa det här, inte bokstavligen men nästan . Det står att han säger: ”Om du har två skjortor, ge en till någon som inte har, och om du har bröd ska göra på samma sätt”.  Det är enkla saker, riktigt bas-saker att göra, som kristen, som människa. Jag tycker mig höra liknande från Greta Thunberg. Hon varnar för dåliga ledare. Hon varnar för att sätta bocken till trädgårdsmästare. Hon vill att stigarna blir raka, inte krångla till det. Lyssna på vad vetenskapen säger och ta beslut! Det förväntar hon sig att de med makt ska göra. Hennes budskap ligger väldigt nära Johannes Döparens. Och vi måste handla, och sätta bocken i ett rep på en gräsmatta.   Där kan den beta och gör inte någon skada. Tvärtom.

Och sedan måste vi släppa vår rädsla. Var inte rädd att göra det rätta. Ha inte nerverna utanpå, var inte för känslig, det är bråttom, men panik hjälper ingen. Gör vad du ska, omvänd dig, men panika inte.  Och därför detta tips till slut. Visst är det svårt att önska sig något vettigt i julklapp?

Några gånger har jag avslöjat vad jag önskar mig i julklapp. Jag tänkte göra det i år igen. Jag önskar mig… en tub Silicon.  Förutom allt som jag redan kände till som användningsområden för silikon, som att ha på gummilisterna i bilen så att dörrarna inte fryser fast, och som tätning och fogning i badrummet, och för cupcake-formar, en degskrapa, isformar och durkslag i köket, så hörde jag alldeles nyss, det var i torsdagsmorgon i vetenskapsnytt på radion, att man har gjort konstgjorda nerver av silikon. Och därför är det säkert bra att ha en tub silikon i skåpet. När nerverna är hårt spända av allt vi råkar ut för och är rädda för, då kan man laga en nerv som gått av med en liten tråd av färsk silikon. Lite nerv i reserv. God jul så småningom!

Nu med brutet ben i lagning har jag haft svårt att komma ut i naturen. Det får bli naturen på nära håll, dvs trädgården, som är en blandning av kultur och natur förstås. Jag blev väldigt glad att jag såg nu några gånger en Steglits i trädgården i häckningstider. Den måste häcka någonstans i trädgården eller i ett träd närheten. Det är en sådan extra fin fågel att ha i sin närhet. Igår hörde jag något pipande från köket när jag vilade mitt ben på sängen. Det var en Rödhake-unge som hade förirrat sig in hos oss. Den var inte särskilt rädd och jag kunde snabbt släppa ut den. En kär fågel som är borta i år är Staren. De har alltid spankulerat omkring på gräsmattan i trädgården och i parken bakom huset, och även häckat i en stor starholk i trädgården. Jag har hängt upp holkar i parken – eftersom stararna var husvilla – men nu finns det inga starar alls. Det är tråkigt, för det är mycket roliga fåglar. Sällskapliga, och så härmar de olika fåglars sång och rop. De är riktigt skickliga sångare, så jag saknar dem. Deras minskade antal lär ha att göra med ändrade jordbruksförhållande. Färre djur ute på bete, färre naturbetesmarker och därför färre insekter. Antalet har halverats på de senaste 30 åren!

Vår trädgård är annars ett insektsparadis, med mycket blommor och många olika miljöer. Många boplatser för humlor och solitärbi finns, och som bonus har vi även hotell. I olika utföranden.

Hotellen har varit bebodde, och när Klätterhortensian blommar överflödande i det gamla döda körsbärsträdet som den täcker helt och hållet, så hörs ett gammaldags surr. Det hör man faktiskt inte så ofta längre, och det beror inte på att jag hör sämre! Det är för att antalet insekter han minskat enormt, särskilt bi och humlor. Tyvärr hade en geting börjat bygga sitt pappersbollbo i det lilla facket i mitten på hotellet, facket med det ovala hålet. Jag funderade på hur jag skulle få bort just den, man vill ju inte ha ett getingbo mitt på terrassen…

Men häromnatten – eller var det tidig morgon? – hördes det ett väldigt hackspetteliv på terrassen. Vid närmare inspektion hade hackspetten tagit bort hela framväggen för att komma åt getingboet, och dessutom tömt de andra hålen med solitärbi-larver också.

Man kan äga ett insektshotell, men insekterna äger man tydligen inte. Och inte fåglarna. Och inte växterna heller. Vi har dem till låns, så länge vi sköter deras livsmiljö. Gör vi inte det, är de borta.

Vi har ett stort ansvar som Guds medarbetare.

Sakarja är en lysande profet. Han ser de där underbara visionerna. Man ska inte alltid ta visioner helt bokstavliga, utan de får vara en tavla till inspiration. Vad säger du om de här orden från Sakarja: ”Den dagen skall det inte längre finnas någon kyla eller frost. Det ska vara en ständig dag – Herren vet när den kommer – och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer ska det vara ljust. Den dagen skall friskt vatten strömma ut från Jerusalem, hälften mot östra havet och hälften mot västra havet.” (Sak 14: 6-7)

De där ljusa nätterna vi har längtat efter! De kommer nu! Och förhoppningsvis kommer det ingen nattfrost längre- fast man vet aldrig. Och regnet ska vattna jorden förstås, men dessutom ska bäckar strömma från Jerusalem, en åt öster till Döda havet, som ska bli levande, och en åt väster till Medelhavet. Det livgivande vattnet kommer från Jerusalem, ser Sakarja. Det är inte människor som åstadkommer strömmarna av friskt vatten, det är Gud. Det är Gud som ger liv. Det är Gud som fördriver döden. Och vi blir alla inspirerade under denna tid av året. Anden sveper över världen och ger liv åt knoppar, frö och rot. Med orden från Anders Frostenson, efter en engelsk carol:

Väntande på värme vilar rot och frö,

Vet att våren kommer. Varje träd och ört

Brister i blom på sin bestämda tid.

Kärlek med ditt ljus kom, kom och hos oss förbliv.

Och det är just sådant Maria och Josef får höra när de tar efter alla konstens regler Jesus till Templet i Jerusalem, 40 dagar efter hans födelse. De offrar och säger: ”Gud vi vet att det är detta vårt första barn tillhör dig. Men vi tar hand om honom. Vi ser till att han blir en man som du kan räkna med, så länge det beror på oss och ligger inom vår förmåga”. Det är innebörden av deras besök i Templet.

Och sedan är hon där. Hanna. Första profeten i Nya Testamentet. Hanna Fanuelsdotter. Hon bor i templet i Jerusalem, 84 år gammal. Hon tjänade Gud dag och natt med fasta och bön, berättar Lukas. Det är märkligt att Lukas även nämner att hon var från Ashers stam, eftersom Asher är en av de 10 ’försvunna’ stammar. Ashers område var just det område i Västra Galileen där Jesus sedan ska växa upp. Lukas vill kanske poängtera att någon från Nasarets område känner igen babyn som ett ljus för folken, ett ljus för oss i vår tid! Hanna känner igen barnet som den av Gud utlovade Messias, och hon blir den som sprider ordet om Jesus i Jerusalem som första vittne. Denne berättelse ger oss 3 uppdrag (minst):1. Uppmuntra du med, de som har fått barn, och hjälp till gärna när det behövs! 2. Berätta du med, som Hanna, om det just du vet om Jesus och vilken värld du ser framför dig när han får styra. 3. Tänd ljus när det mörknar! Tänd ett ljus för de barn du vet har det svårt. Tänd ljus för de föräldrar som har det svårt för att deras barn har det svårt. Kristus är världens ljus, och det ljus får vi reflektera! Och reflektera över!