Ondskan skrämmer oss, som Goliat skrämde ett helt folk, men med skicklighet som följer av mycket övning kan David övervinna ondskan. Men ondskan sitter även inom David. En av de tydligaste bekännelser av hur en människa inser till slut den ondskan som bor inom henne, hittar vi i Psaltaren 51. Ord formulerade av Ondskans bekämpare David, när han inser att han själv har gjort mycket ont i förhållandet med Batseba. ”Befria mig från min skuld! Jag erkänner mina felsteg, och tanken på det förföljer mig dag och natt!” De orden citerar vi ofta i vår gudstjänst.

När en man tilltalar Jesus med ”Gode mästare” svarar Jesus: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud!”  Även om alla kan inse att det onda finns också inom oss, är det så att ondskan ibland personifieras i en viss person eller i ett visst system. Den människan som kom på idén att spara de ’svagare indianer’ och transportera ’starka svarta slavar’ från Afrika var inte mera ont än någon annan kanske, men hans idé ledde till ofantligt mycket lidande. Vissa människor har medvetet spridit mycket ondska omkring sig, genom våld, lögner, hot och död. De är mera som Goliat än som David, för de ser och erkänner inte sin egen ondska, och just därför är de mycket farliga. De människor som tar upp striden med dem är inte mera goda än alla andra, men de är just mera modiga, och behöver all stöd de kan få i sin kamp. Ryssland och dess ledare är väl någon slags Goliat. Ukraina och dess ledare är väl någon slags David, inte goda, men de bekämpar ondskan. Och de behöver vårt stöd. Och vår förbön.

I Markusevangeliet svarar Jesus sina lärjungar på frågan varför de inte kunde driva ut det onda: ”den sorten kan bara drivas ut med bön.” Men David behövde mod, sina noga utvalda släta stenar från bäcken, sin slunga och sin skicklighet för att kunna vinna mot jätten Goliat. Bön, redskap, skicklighet och mod behövs för att bekämpa ondskan i olika former och på olika platser. Målet med kampen mot ondskan är en bättre värld där vi människor kan leva tillsammans, med respekt för varandra och naturen. Som ensam människa har man kanske inte det modet som behövs, med tillsammans kan vi!

Det är lätt att hålla upp dörren för smarta människor

Det är skönt att visa upp sig

kasta bak håret

när man vet att man sitter vid rätt bord

 

Man växer

inte av sig själv

men just för att man sitter vid rätt bord

Ens egen osäkerhet kamoufleras

man får sitt på det torra så att säga

man sitter vid rätt bord

man kastar bak håret

tittar sig omkring

och håller upp dörren vid rätt tidpunkt

Ser till att hålla alla hästar inne

 

Man skrattar gärna

man skrattar när snygga människor säger roliga saker

roliga och smarta saker

men man tittar sig omkring

först

innan man skrattar

Skrattar dom snygga människorna? frågar man sig

dom smarta människorna

jaja, dom skrattar

då är det lugnt

då skrattar man på

kastar bak håret

sitter vid rätt bord

sitter snyggt

 

Man blir liksom snyggare

när man sitter vi snygga bord

bredvid snygga människor

det smittar

samma med intelligens

man blir intelligentare av att umgås vid intelligenta bord

med intelligenta människor

och varför skulle man inte vilja vara intelligent

varför skulle man inte vilja bli ännu intelligentare än man redan är

 

Då kan man ju tänka sig hur allt skulle vara om allt vore tvärtom

om man skulle umgås med fula människor

sitta med idioter

sitta och skratta med idioter

vid korkade bord

det smittar

Det smittar verkligen

på något sätt smittar det ännu mer

kraftigare

och inte vill man väl bli dummare än vad man redan är

ännu korkade

fulare

fetare

Fetma smittar verkligen

det vet man

och fetare vill man inte bli

fet ful och korkad vill man inte bli

 

Det är därför vi måste se om vårt hus

fråga oss

vem behöver jag

vem gagnar mig

vem hjälper mig att bli intelligent

vem hjälper mig att känna mig snygg

vem täcker upp för mig

skyddar mig

vilket bord skall jag sitta vid

när skall jag kasta bak håret

när skall jag skratta

så att ingen märker

att jag är rätt korkad

ganska ful

lite småfet

en osäker idiot

 

Det gäller att vara mycket mycket uppmärksam

på helspänn

alltid beredd

Haha

Där sitter dom korkade, dom fula

Här sitter jag tralalala

kastar bak håret

skrattar

Jag är en fri och snygg människa

intelligent också

håller upp dörren

Nänä, inte alltid, det förstås, man får ju se om sina hästar om man säger så

se till att ha alla hästar inne

Syns inte det?

Märks inte det?

Att jag är snygg, fri och lycklig?

Syns inte det, att jag är en lycklig människa?

Lina Ekdahl

De flesta av oss har något i ryggmärgen som gör att vi tänker så. Vi vill välja bord, vi vill hålla upp dörren – men inte för alla. Vi funderar på vem som kan ge oss fördelar… att man kan skatta sig lycklig om man kan hålla sig utanför konflikter. För då kan man konsten att töja lite på sanningar.

Jesus tycker att ett sånt liv inte håller måttet.

Han säger om de som lider så här: Grattis de som inte förstår hur de hamnat i klistret och sitter vid hel fel bord– För deras skull väljer Gud att ha det sista ordet. Du kan lyckönska de som verkligen sörjer sakernas tillstånd i världen – för det finns tröst för dem. Lyckönska de som aldrig hinner fram i tid eller ens släps fram när det bjuds på något. – för det är de som kommer ordna med fest och duka borden i framtiden. Grattis de som ingen bryr sig om att skaffa rätt, de som ingen vill kännas vid – det kommer en dag då alla är måna om att räknas deras vänner.

Och om de som forfarande kan känna medlidande säger han så här:

Lyckönska ni som fortfarande har ett varmt hjärta i kroppen, – ni ska möta värme. Gratulera även de som kan glömma oförrätter, de som inte samlar på baktaleri och sedan gödslar sin omgivning med det – de ska se Gud. Grattis du som håller fred- med dig själv, din kropp och själ, med andra människor, med jorden du går på – för alla kommer att upptäcka att du liknar Gud. Du kan skatta dig lycklig om de förföljs för en rättfärdig sak, för att du inte vill leva på en lögn – Guds rike är ditt.

Men håller jag måttet i det verkliga livet.? Långtifrån alltid.

Alla Helgonshelgen är en tid med dubbel betydelse. Vi är här med tankarna hos de som har lämnat oss, de som vi saknar, de som vi trodde vi inte kunde leva utan. Inte för att de var helgon, utan för att de var människor som stod oss nära, som vi älskade. För att de gav värme och ljus i våra liv. De är de som ger en silverglans åt de mörka molnen. Vi är också har idag med tanke på dem som har gått före oss in i härligheten för att de var helgon. De som ger oss mönster för våra liv. De som är våra förebilder i tron. De som visar oss att det går att leva nära Jesus och leva som han vill att vi gör. Jag tror att de här två grupperna: våra nära som har avlidit och helgonen flyter in i varandra. Våra nära blir lite helgonlika, och helgonen får drag av de vi har känt och älskat. Och det gör inget, tycker jag. Helgonen hade säkert drag som inte var så trevliga, och de vi har tagit avsked ifrån hade alla sina goda sidor. Och försöker man se på en annan människa med Guds ögon lyser allt gott hos den människan med stark kraft. En känd teolog Gustaf Wingren har sagt och skrivit: för ett helgon aldrig mera än hopp, för en syndare aldrig mindre än hopp. Och det är sant: inte ens helgon får ett fribrev in i himlen, då skulle vi hamna i gärningsläran igen, som Luther bröt sig loss ifrån. Man förtjänar inte himlen, inte ens ett helgon. Men vi lever alla på hoppet, och hoppet är inte samma som egna hop-fantiserade önskningar, utan hoppet grunder sig på Guds löften. Och skulle Gud inte hålla sina löften? Naturligtvis gör Gud det. Jesus har kommit för vår skull, för oss som inte alltid gör som vi ska, som lever vårt liv med fel och brister. Löften finns där i Saligprisningarna. Vi tilltalas där. Och det är stora skaror Johannes talar om i Uppenbarelseboken, och lika så stora skaror på berget när Jesus ger folket Guds grundlag. Mängder av människor, och vi ingår, och de som vi har lämnat ifrån oss ingår också. Självklart.

Lina Ekdahl har just kommit ut med ny diktsamling nu i september, den heter ’Fyrahundrafyrtio år’ och är utgiven av Wahlström&Widstrand. Det är en ganska så sorglig bok skriver hon själv. Men jag ska nog skaffa den också.

Och vi som är äldre kan lätt falla i samma gropar. Att lotsas vara 25 när man är 50 är patetiskt, kroppen åldras ändå. Men man kan lotsas att livet är perfekt. Man kan som 60 åring lotsas att man är lyckad. Att ens barn inte har några problem alls och är – ja, ska man inte säga det rakt ut någon gång? – underbarn. Man kan ju relativt lätt se till att huset har senaste kök och badrum enligt Vi i Villas nyaste nummer. Att möblerna följer senast trenden precis. Att bilen skiner som solen på infarten. Om man har råd… Om banken har råd, och det har den om man har fast anställning. Och så kan man bjuda in sina lika lyckade syskon och vänner, så att de kommer i sina lika skinande bilar och tittar på det fina badrummet. Och sätter sig på de nya sofforna med de nya glasen fyllda med bubblor. De lyckade bilderna av den där lyckade semestern har de redan sett på Insta och Fb. Dem behöver man inte visa. Nu är det inte alls så att jag inte tycker om sköna soffor och fina glas (glasen köper jag på Kyrkornas second handbutik), och fina kök, men jag vill gärna dra in Saligprisningarna i det hela. Ni vet, de där raderna i Matteus kapitel 5. Jag kopierar in dem i min egen version här för säkerhets skull:
När han såg massor med folk som var upptagna med sitt gick han upp på berget, satte sig och undervisade alla som ville lyssna:
Han säger då:
1. Grattis de som inte förstår hur de hamnat i klistret – För deras skull väljer Gud att ha det sista ordet.
2. Du kan lyckönska dem som verkligen sörjer sakernas tillstånd i världen – för det finns tröst för dem.
3. Lyckönska också de som aldrig hinner fram i tid, eller ens släps fram när det bjuds på något. – för det är de som kommer ordna med fest i framtiden.
4. Grattis dem som ingen bryr sig om att skaffa rätt, dem som ingen vill kännas vid – det kommer en dag då alla är måna om att räknas till deras vänner.
5. Lyckönska dem som fortfarande har ett varmt hjärta kvar i kroppen, – de ska möta värme.
6. Gratulera även dem som kan glömma oförrätter, de som inte samlar på skitsnack och sedan gödslar sin omgivning med det – de ska se Gud.
7. Grattis du som håller fred- med dig själv, din kropp och själ, med andra människor, med jorden du går på – för alla kommer att upptäcka att du bär på en likhet med Gud.
8. Du kan skatta dig lycklig om du förföljs för en rättfärdig sak, för att du inte vill leva på en lögn – Guds rike är ditt.
Det säger Jesus. Och det betyder att vi visst kan se till det yttre, men att det viktigaste ändå är att ha sitt fokus på andra människor. Att man har sin ev. friska, starka, vältrimmade kropp till inget annat än att göra det som behöver göras: bära kassor, bära och stödja dem som inte själva orkar, utföra ett arbete i Jesu namn. Det betyder också att man inte ska förakta dem som av en eller annan anledning inte har det lyckade utseende du kan åstadkomma. Inse att de kanske i själva verket har ett försprång! Och det betyder att man tillsammans med sina vänner får sitta på soffor och samtala om hur det går för barnen. Men inte vika ut dem. De är egna personer, och deras framgång eller misslyckande hänger på så mycket annat vi överhuvudtaget inte kan påverka. När man kan förmedla vilka svårigheter som möter vilken människa som helst i livet – också dig och dina barn – då kan sådant bli till något att be för, och på de viset kan vi lägga det i Guds hand.
Och man kan också bjuda in någon man aldrig har bjudit in förut, och höra vad den människan har att säga. Bara lyssna, och ställa uppmuntrande frågor. ”Berätta mera”. Det finns nu även spel som vill få oss att berätta mera för varandra. Det som du säger är tryggt hos mig. Det är inte så svårt eller konstigt som det kanske låter. Det gör man ju när man läser en roman, eller ser en bra film. Man får en människas innersta tankar, och ibland är det så att man får veta sådant som man inte ens vet om sina bästa vänner. Det känns oftast mycket bra, och bäst är det när man på ett förtroligt vis kan samtala med andra om det man läst och har fått del av. Det gör vi i bokcirkeln i Marieholm, och i alla andra bokcirklar i stan som pågår.
Vi längtar väl alla efter lycka, för oss och för våra barn, och för de som står oss nära. Men Gud vare tack behöver vi inte vara lyckade för det!

Filmen börjar med en scen på ett tåg (symbolen av industrialismen). Där träffar vi William Blake, en romantiskt kläd kille från Cleveland som åker tåg till Town of Machine. Den första dialogen har William med en maskinist. Maskinisten är en typiskt realist- han pratar om miljön som han är relaterat med och frågar- fördjupar sig i omständigheter. Maskinisten försöker att varna ”romantikern”. William representerar romantiken – en spontan och emotionell människa (åker till ”ingenstans” utan någon försäkring.) Från de här första minuterna jagade mig en känsla att filmen handlar om en konflikt mellan två epoker: romantiken och realismen. Det är väldigt intressant att se hur epoker förändras och jag ska försöka pröva min teori.
William Blakes äventyr fortsätter i Town of Machine. Där finns inget jobb för romantikern och han bara har råd med en liten flaska sprit. Utanför baren träffar han en tjej som säljer pappersrosor. En tjej som står någonstans i mellan romantiker och realister. Senare händelser leder huvudpersonen till förändringar: han fångar ett skott, tjejen dör och William kommer bli jagat av Dickinsson. (Enligt min teori representerar Dickinsson Charles Dickens, en av de mest lysande stjärnorna av realismen. Författare William Blake har aldrig träffat Charles Dickens och tiderna när de skrev stämmer inte riktigt- Dickens första bok tryckes 1836 och Blake dog 1827. Men som realismens symbol stämmer Dickens väldig bra eftersom William Blake och Charles Dickens skrev om London och deras verk går lätt att jämföra.) Dickinsson anställer tre mördare för att döda William. Mördarna påminner mig om artonhundratalets press. T.ex. ”Penny press” i USA- billig press för underklassen som man kan föreställa sig som en fiende av romantikens ideal.
William Blake vaknar och träffar den andra huvudpersonen- en indian som heter Nobody, en man som säger mycket utan att säga något. En man som heter ’Kroppslös’ leder romantikern William. (Indianen är som samvetet, en samling av principer och ideal som leder huvudpersonen till ett mål även om mannen inte uppfattar vad är det.) Nobody förklarar för William att han är död och att William måste lära sig prata med hjälp av skott och hans dikter ska skrivas med blod. William Blakes metamorfos börjas… Han får mer och mer romantikens egenskaper.
Tre jägare i en skog. Jag antar att de representerar ett samhälle på artonhundratalet. Indianen och William träffar dem långt bort från städerna och ”industrialismen” men jägarna drivs av viljan att äga utan att dela med sig. Denna vilja kommer att förstöra dem. Man kan tolka det som en förvarning. Romantikens ideal blev inte fysiska eller materiella värderingar utan bara andliga är värdefulla.
Scenen i en affär är en fortsättning av en kritik av människors koppling till pengar. Kyrkans representant är en rasist och riskerar sitt liv för att få belöningen för William Blakes död. Romantikerna vinner igen.
Blake och Nobody tas bara emot i en indianby. Det är också en tydlig koppling till romantikens karakteristik- en intresse till folkkultur, nationellt och etniskt ursprung.
-Du måste åka iväg nu, säger Nobody.
– Vart? frågar William.
-Ditt William Blake kommer ifrån, ditt där alla andar kommer ifrån, svarade Nobody.
Man kan inte säga att William Blake dör eller försvinner utan han lämnar ett jätte fotspår i litteraturen och romantikens idéer återkommer senare i symbolismens och modernismens epoker. Naturens skönhet, den allmänna uppkomsten av känslor över intelligens, ett försök förstå sig själv och människas personlighet, människans humörs och mentala förmågors förståelse, fokus på hjältars och andra figurers känslor och inre kamp beskriver romantiken och återspeglas i filmen. Tvekampen mellan realister och romantiker är inte så tydligt men det faktum att William Blake inte blev accepterat i den tiden förklarar mycket, tycker jag.
Jag har försökt att samla mina tankar om filmen och koppla dem till litteraturhistorien. Enligt Wikipedia handlar filmen bara om William Blake och poetens verk. Där finns även förklaringar till vilka scener i filmen kopplas till poetens dikter. Men jag har försökt att teckna lite fler paralleller mellan huvudpersonerna och epokens förändringar. Jag får erkänna att jag fortfarande bara har läst några William Blakes dikter och jag kan inte värdera Blakes verk. Men filmen imponerar på mig och den går att tolka på så många olika sätt. Mitt sätt är kanske helt fel men det var så roligt att söka och koppla ihop olika detaljer…

Valdas Siupinis
20 10 2017

Jag ska börja med betyget: ”Vad döljer du för mig?” är värd fem björnbär, tycker jag. Filmen är vackert filmat, visar en vacker miljö, skådespeleriet har övertygat mig, manuset är både roligt och väcker eftertanke. Jag är imponerad av de organiska dialogerna och den tydliga strukturen i filmen- den böljar som havet innan, under och efter en storm.
Willem-Jan vågade inte skriva först, men han har tolkat filmen så som ”vad skulle hända om vännerna hade spelat det här spelet med mobiler”. Tolkningen stämmer nog bra- efter vännerna lämnar lägenheten där hade de haft festen, beter sig som om inget hade hänt. Örhängena som terapeuten, läkarens fru, kastar tillbaka till taxichauffören, dyker plötsligt upp i slutet av filmen som bekräftelse på det inte blev någon lek.

Jag har tänkt lite annorlunda. Jag tycker att antagonisten i filmen är läkarens fru, terapeuten. Hon föreslår leken och börjar ett okontrollerat experiment. Hennes motiv är att annonsera sin skilsmässa på ett överraskande sätt. Hennes romans med taxichauffören kompletterar hennes motiv.
Protagonistens roll tillhör läkaren. Hans samtal med dottern gör alla tysta, inte bara i filmen men i bion också. Läkarens empatiska känsla och pragmatismen låter honom förutse hur leken med hemligheterna skulle kunna sluta om de kommer att fortsätta. -Den svarta lådan, full med hemligheter är inget att leka med, sa läkaren.
Paret, där mannen bytte sin mobil och kvinnan inte hade några trosor på sig, genomlever sin medelålderskris. De båda flirtar och leker konstiga lekar för att uppleva att de fortfarande är önskade, intressanta och roliga. De är trötta på rutiner och på grund av detta letar de efter äventyr.
Mannen som är gay har en mask på sig för att anpassa sig till gänget och i samhället. Han sa att man måste försöka skydda dem som man älskar och att han försöker skydda sin pojkvän, sig själv och sin mamma från problem.
Taxichaufförens fru är den mest intressanta personen för mig. Hon är ny i gänget och försöker att anpassa sig. Hon har inget att dölja men beter sig naivt och opragmatiskt. Hon är en riktig hjältinna, tycker jag, eftersom hon upplever den största falskheten. Stormen lugnar ner sig efter männen bryter sig in i badrummet. Taxichaufförens fru säger sarkastiskt att chaufförens mamma gratulerade henne. Alla som bråkar förändras och åker i väg och låtsas att inget har hänt. Hände något i verkligheten? Blev det bara läkarens pragmatiska föreställande vad som skulle kunna hända, om de kommer att leka leken?

Jag gillar idén att vi brukar tycka synd om oss själva, att vi bara fördjupar oss i våra egna problem och tror att de är störst i världen. Om taxichaufförens fru upplever sådan otrohet i verkligheten och efter samtalet med svärmodern börjar låtsas att det inte hände nånting, då förlorar alla andras upplevelser sin betydelse. Hjältinnan är som en startpunkt- hennes värderingar och beteende är ett exempel för vännerna.
Kanske…

Eller en förvarning- en mobil innebär mer förstörande kraft än man kan tro.

Jag vill avsluta med Leonidas Donskis (en litauisk filosof) citat:
En del av respekten för en person är ett principiellt avståndstagande från att veta allt om personen. Viljan att veta allt är första steget till att förlora respekt och förtroende.

Valdas Siupinis

Nästan inget kan göra mig så sur som människor som klagar över bristande valfrihet för föräldrar, när de ska välja hur de ska ta hand om sina barn. Vem man än pratar med i andra länder, som har erfarenhet av att ha barn, tittar med stora ögon och lyssnar med öppna öron när man berättar vilka möjligheter vi har när vi får barn i Sverige. Inte bara barnbidrag, utan en väl utbyggd barnomsorg där man har en pedagogisk verksamhet och god och nyttig mat, till en mycket rimlig kostnad för föräldrarna, en förskoleverksamhet med läroplan och allt, och grund- och gymnasieskolor där barn får lagad mat, så att de kan ta till sig undervisningen bättre. Universitet och högskolor öppna för alla. Och ändå räcker det inte för somliga. Man vill dessutom få betalt för att hemma ta hand om sina barn. Hur är man funtad då, undrar jag…?

Föräldraupproret kom med sin namninsamling upp på min Fb-sida. Och jag rös!

Ingen människa blir tvungen att lämna sina barn till att bli uppfostrade på dagis. Det är skitsnack. Jag känner att jag verkligen har tagit ansvar för mina barn, just för att de har varit på dagis. Dit ska man själv lämna dem i trygghet, där ska de hämtas, med avstämning om hur dagen har varit. Sedan går man hem, lager mat, äter, läser bok och tittar på barnprogrammet tillsammans, och sedan är det läggdags. Vill man inte lämna riktigt små barn på dagis alls, får man väl stanna hemma med dem, det går alldeles utmärkt. Ingen förbjuder det. Vi har föräldraförsäkringen som gör att, om man snålar lite med dagarna, kan stanna hemma i 480 dagar med ersättning, det är nästa 2 år. Sedan finns det förskolan, och barn lär sig där det de i dagens samhälle inte skulle lära sig annars: vara tillsammans med andra. De som så längtande tittar tillbaka till forna tider då mor stod vid spisen, glömmer (minst) två saker: mor stod vi spisen, och vid tvätten, och hade inte alls tid med barnen, och i alla fall på landet levde människor i storhushåll, där det fanns andra barn och andra vuxna, som på vår tids dagis. Dagens barn får inte denna sociala skolningen in i livet, i fall de bara är hemma med en förälder. Det blir helt enkelt tråkigt, både får föräldern och för barnet. Resultatet blir att man söker sig ut, tar bebisar till bion, för att man själv behöver det, går med dem till öppna förskolan och annan barnverksamhet, för att barnen behöver det. Medan dagis och förskolan erbjuder allt ett barn behöver på dagen. Varför vara hemma på heltid? Hemma är man ändå den mesta av tiden. Har man arbete och yngre barn kan man gå ner till att arbeta 80% av tiden, det innebär, i fall man är två vuxna, att barnet bara behöver vara på förskolan 5 dagar i veckan, men inte alls så långa dagar. Eller om man så vill 3 av 5 arbetsdagar.

Vill man verkligen förbättra livet för barn och föräldrar i Sverige ännu mera, då är det självklara steget att bygga ut föräldraförsäkringen ett snäpp till. Och dela den lika mellan föräldrarna. För att barn behöver en pappa och en mamma, och behöver tid med var och en av dem. Veta att man kan prata om allt med både pappa och mamma. Om semester säger ingen att ’familjen vet bäst hur man fördelar sin lediga tid själv, det behöver inte arbetsgivare lägga sig i, eller, fy skam, Staten’, utan var och en har själv rätt att ta ut sin egen semester, enligt de avtal man har. På samma sätt borde varje förälder ha sin egen föräldraledighet, för att verkligen knyta an till sitt barn, som det så vackert heter. Då har man också lättare att ställa krav på arbetsgivaren, om nu någon arbetsgivare skulle vara så dum att tro att ansvarstagande föräldrar är sämre arbetstagare.

Ett annat sätt att förbättra för barnfamiljer är att indexanpassa barnbidraget. Det har inte höjts på flera år, men då skulle en del av ’reformutrymmet’ försvinna, och då får de som redan tjänar mycket inte så mycket skattesänkningar, och det vore ju tråkigt! Inte.

Tanken att en dagisplats kostar så och så mycket, alltså har jag rätt till de pengarna när jag är hemma med mitt barn, eller om grannen passar det, grundar sig så klart på det superindividualistiska sättet att tänka som är så modernt idag. Man tänker inte samhälle, man tänker inte ens grupp, man tänker individ. Mina rättigheter, inte vad vi tillsammans, samhället, behöver. Skolpeng är också ett resultat av detta tankesätt. Jag tycker det är ungefär lika korkat att tänka så, som om man skulle säga: min granne opererades i år och det kostades 300.000 för samhället, om jag inte går till doktorn med mitt, så kan jag få ut beloppet i pengar. Eller: i vår familj har vi inga barn, alltså ska vi få ut det andra får genom barnens skolgång. Hela idén med samhället är att vi håller ihop, att vi investerar i pengar och arbete och energi i det gemensamma, och att man får ut efter behov. Inte efter vad andra får eller inte får, då har det slagit slint.

Och jag blir särskilt arg när kristna säger sig värna om familjen, men egentligen bara struntar i samhället. Man måste kunna lita på att samhället till stor del kan bestämma vad som är bäst för barnen, t.ex. att en skolplikt finns – för att skydda barnen från föräldrar som menar att barn behövs på annat sätt, som det var för i tiden i Sverige och fortfarande är i många länder. Men för att börja skola, behöver man ha skolats in genom förskola. Det är bra att samhället säger så. Det är i överensstämmelse med kristen tradition: att värna om de som inte själva har någon talan: barnen. Det finns få länder om något, där man får så mycket stöd och hjälp när man har barn. Men det som är bra kan alltid bli bättre. Självklart. Även i Sverige.