Ibland kommer jag på mig att längta tillbaka till min barndoms sjuttiotal. Då det fanns två kanaler på teven, tre på radion och Internet och mobiltelefoner fanns helt enkelt inte. För att inte tala om hur enkelt samhället var eller i vart fall tycktes vara. Allt var liksom överblickbart.Och när jag sen några år senare åkte ut och tågluffade och mötte andra ungdomar från andra länder, hur stolt var jag inte över vårt välfärdssystem, den svenska modellen. Ja, jag var stolt över vårt land. Idag har det runnit en hel del vatten under broarna och ljudet från Cool Candys ”Göta kanal” eller för den delen Stefan Rüdens ”Sofia dansar go-go” når oss inte längre lika lätt i samtidsbruset. På gott och ont. För i det lite mer enkla sjuttiotalet frodades det också en hel del fördomar och märkliga attityder. Vi hade stora mentalsjukhus och vårdhem. Det fanns en skam i att vara psykiskt sjuk eller ”utvecklingsstörd”. Inte sällan levde homosexuella på marginalen (fram till 1979 betraktades det som en psykisk störning att vara homosexuell). Som väl är har vi idag tagit flera steg framåt; mångfald är en självklarhet för de allra flesta av oss och vi eftersträvar på ett på ett naturligt vis att möta varandra i skenet av att vi är ”människor” bortom kategoriseringar, bra eller dålig, mörk eller vit, frisk eller sjuk (eller för att citera Paulus i Galatbrevet att här är inte slav eller fri, man eller kvinna alla är vi ett i Kristus Jesus). Jesus liknade sig vid en såningsman och det samhälle vi är en del av bärs i hög grad upp av det fundament av nåd och rättvisa Jesus ord och handling spred. I Jesus undervisning finns tanken om allas jämlikhet och således i förlängningen allas rätt till utbildning och vård på lika villkor, demokrati och självbestämmande. Vi som är en del av dagens samhälle har en tendens att fokusera på bristerna i välfärdsstrukturen och inte minst glömma av våra idéers hemvist men många som kommer till oss som asylsökande kommer inte sällan till tro, en kristen tro, just i mötet med de värden vårt samhälle valt att ha som ett fundament. Det finns, ser de, en skillnad, en väsensskillnad till många andra länder och kulturer som inte genomsyras av dessa ideal. Ibland glömmer vi att den mångfaldens respekt vi tar för givet i vårt sekulära Sverige inte vore möjlig utan just dessa rötter till Jesu ideal. Ett fundament vi ska vara stolta över och värna om; fundamentet bortom rätt eller fel, mörk eller vit, frisk eller sjuk. Nyansernas och nyfikenhetens fundament. Var finns kyrkan mitt i allt det där idag? Ja, lite som en utpost tänker jag mig. Vårt uppdrag är att i såväl enkla tider som i mer svårdefinierbara; som vilket ändå vår tid måste anses vara, påminna om att det finns en större kärlek än den vi som människor kan manifestera och att den kärleken vill ha med oss att göra. Kärleken som en gåva, som en nåd. Mitt i livet, i avskedet och i livets början, här och nu. Jesus visade genom sitt sätt att vara, i stort som smått, vem Gud är. Vår skapare blir tydlig i Jesu oändliga tålamod och tilltro på vår förmåga att till slut, trots allt, vilja välja kärlek. Vilja välja att bygga vårt hus på fast grund istället för på lös och instabil grund. Och jag tänker att det är nu viktigare än någonsin att lyssna inåt och finna det där ekot i hjärtat som vill ha kontakt med Guds öppna famn; kärleken som strömmar mot oss. I det flödet, när vi lever i det, blir samtalstonen en annan, förenklingarna går inte att upprätthålla lika lätt, sådana ord med vilka vi kategoriserar; skiljer och delar upp faller nu undan för ett mer nyanserat och helgjutet förhållningssätt där vi eftersträvar möten snarare än skiljemurar. För lika lite som vi kan vara solitärer som människor, i vart fall i längden, kan vi som mänsklighet vara en solitär i förhållande till vår Skapare. Det blir då lite som att betrakta himlen med en kikare vi vänt bak och fram, perspektiven blir så små att vi lätt tappar andan, livsandan. När vi istället är erbjudna frimodighet, glädje och upptäckarlusta, en vidd och i denna greppa Guds hand, kärlekshanden som vill leda oss fram. Så varmt välkommen till din kyrka i vårt pastorat; i någon av våra fyra församlingar att fira gudstjänst och ta del av denna vår gemensamma flertusenåriga tradition att i ord, sång, bön, nattvard gemensamt sträcka oss mot denna kärlekshand. Den håller, den bär, den är livsviktig, idag som igår.

Vi lever i en tid och land där nattens drömmar inte tillmäts särskilt stor betydelse. Inte heller själslig smärta tycks ha något särskilt att berätta. Vi benämner det depression och ångest som om dessa tillstånd vore fristående livet i övrigt. Som om vi ska fungera som maskiner och skaver det någonstans ska skavet bort. På samma sätt är det med våra kroppar, det saluförs smärtstillande som verkar snabbare och snabbare bara för att dämpa sådant som ibland är viktigt att vi tar in och tänker kring. Smärtan i nacken, ryggen, huvudet vill berätta något. Magontet likaså. Något skaver och behöver rättas till. Men parallellt med detta lever liksom en samhällsanda där vi inte längre ska hänsyn till själen. Själsdimensionen. Dem vi innerst inne är. Vår mänsklighet. Jag kommer att tänka på den där dagen för några år sen då jag kom till Hälsolänken för den årliga kontrollen vi deltidsbrandmän genomgår. Den här dagen var jag uppe i varv och naturligtvis var blodtrycket förhöjt. Jag fick ligga på en brits och varva ner. Och snart hamnade jag i ett djupt nästan meditativt tillstånd – ja jag har lätt för det – och när jag gör det får jag ofta bilder på den inre näthinnan. Den här gången fick jag en bild som inte bara var en bild utan en hel berättelse. Jag fick för min inre syn vårt gigantiska kosmos och erfor att ordningen i detta vårt kosmos är total. Jag såg så en planet i mitten av allt, mycket större än vår Jord och det var som allt kretsade kring denna; likt vår Jord kretsar kring solen. Här kretsade nu olika universum runt denna ”centralplanet”. Och allt var i total harmoni. Och så fick jag för min inre syn sen se just vårt universum och långt där ute i vintergatan vår kämpande Jord. Varpå jag nåddes av insikten att all den disharmoni som här råder, all maktkamp och alla orättvisor i ett större perspektiv är dramer som är övergående och kommer att landa i något gott. Allt kommer att lösa sig. Vi kommer lära oss, till slut, vi mänskligheten, vad som är viktigt, ja viktigast. Vi kommer att komma dit. I sinom tid.  Plötsligt kom sköterskan Ulrika tillbaka in i rummet på vars brits jag låg och tog återigen mitt blodtryck. Det var nu helt normalt. Bilderna jag fått för min inre syn hade gett mig ett lugn. Efter sedvanliga tester blev det grönt ljus att rökdyka detta år igen. Jesus sa vid ett tillfälle att ”Ni är härnedifrån, jag är ovanifrån; I ären av denna världen, jag är icke av denna världen”. Bibelns berättelser är många hur Jesus kunde betvinga våra naturlagar, så som vi nu känner dem, men det är inte det största, det största är att Jesus med sitt budskap befriade människorna. Man såg sig plötsligt i ett större sammanhang, ”jag” blev något mer än den roll livet tilldelat mig. Vi måste vara rädda om det perspektivet – öppna upp oss för de själsliga landskap av frihet och glädje Jesus visar oss på. Att livsglädjen finns i att bry sig om, värna varandra, önska varandra gott och tolka och eftersträva det goda. (”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”) För att vilja leva så underlättar det om vi tar vårt inre liv på allvar. Vi är något mer än symtomen på att något är fel. Smärtorna i själ och kropp har ett budskap som handlar om att vi ska ta oss själva och de sammanhang vi är en del av på större allvar. Livet är ingen generalrepetition, det är nu allt pågår och vad jag gör med min vardag har faktiskt den allra största betydelse inte bara för mig utan för i någon mån hela mänskligheten. Vi hör ihop och det är på oss det hänger och för det har Jesus gått före oss och visat oss på det väsentliga; vår potential i vår mänsklighet. Att vi kan höja oss över de sammanhang som begränsar oss.

Gud lät sig födas in i skapelsen, för att bli en av oss, för att ge oss de redskap vi behöver för att vi ska kunna inse och närma oss vår mänsklighet. De redskapen fungerar än idag.

Situationen med den besatte pojken och den hjälplöse fadern är väl känd och har filmats och tecknats ned och beskrivits av otaliga uttolkare. I filmen Jesus från Nasaret ställer sig Jesus framför pojken, tar upp ena handen och säger Satan, lämna honom. Det är så skickligt filmat, pojkens förvandling från galen och besatt till lugn och fri är så skickligt gestaltad och pojken gråter sen lättad ut i sin älskade pappas famn, äntligen är han sig själv igen. Pappan är så tacksam. Vad är det som händer – ja vi har många uttolkningar. Närmast till hands ligger förstås att pojken lider av epilepsi och då nu hans samtid tolkade sjukdomar som besatthet att Jesus helt enkelt använder sig av den förklaringsmodellen, hans samtids förklaringsmodell för att göra pojken frisk. Samtidigt – och det vore fegt att inte beröra det – så finns det de som hävdar av egen erfarenhet att påverkan av negativa andliga krafter kan vara en realitet. Paulus skriver i Efesirebrevet: Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna. Och jag minns en del patienter jag träffat under mina 15 år som mentalskötare i psykiatrin hur ett fåtal av dem, ja verkligen bara ett fåtal, men hur dessa som jag kan räkna på ena handens fem fingrar på ett trovärdigt vis kunde berätta hur de kunde erfara hur ett mörkt andeväsen uppmanande dem att skada andra och sig själva. Hallucinationer säger vi, imperativa rösthallucinationer men vad vet vi om verkligheten? Är alla drömmar bara en dröm, även de mest glasklara då vi möter den nära och kära som gått bort och där vi rentav kan ta på han eller henne, vi vaknar upp, trosvissa. Ja vad är verklighet, vet vi alltid det? Det vore så frestande att bara avfärda allt sådant här svårförklarat som inbillning – men vad vet vi??

Det vi vet i den situation Markusevangelisten tecknar är i vart fall pappans totala utblottelse och tro på Jesu förmåga, precis som den romerske officeren som ber om hjälp för sin tjänare eller för den delen kvinnan med blödningar hon plågats av i många år som i folkhopen tänker att bara jag får röra vid Jesu mantel blir jag frisk. Det är den sortens bön Jesus menar tänker jag – bönen då vi är längst ute på grenen och inte har någon annan att ty oss till än Jesus, än Gud. Och då är vår Herre där, starkare än någonsin. Tar oss i sin famn, befriar oss. Det finns många som har den erfarenheten, att vi inte är ensamma, Gud vakar över oss, finns med mig. Inte minst når den erfarenheten oss ofta då vi måste gå den väg vårt hjärta manar oss och vi går iväg i ensamhet, för så är det ofta, Gud kallar oss en och en.  Den smala stigen, inte den breda. Samtidigt får inte avsaknaden av upplevelser att vara vägledda av Gud ligga till grund för att tror att vi står utanför Guds löfte.

En mystiker som beskriver detta är Johannes av korset som skrev boken Själens dunkla natt. Denne Johannes levde på 1500 talet och han menade att som en del i den troendes erfarenhet ingår även att ha perioder av tvivel och mörker och i dessa stunder av tvivel så kan det således ingå perioder att inte kunna erfara Gud.

Det glada budskapet Jesus kommer med kan rentav upplevas irrelevant. Jag blir inte berörd. Uppgiften då menar Johannes av korset är är att våga lita på löftet, våga leva i tron trots mörkret, tvivlet, tystnaden. Här är pappan en så vacker symbol för detta, hans förtvivlade rop till Jesus. ”Jag tror, hjälp min otro”. Hur mycket hade han inte prövats, oroats, varit ute på den yttersta grenen, hans son var på väg att gå under. Bönen som vänder sig till Jesus bes i insikten om att utom honom finns inget som kan hjälpa oss.

Det är samma bön, som Petrus ber när vågorna höll på att sluka honom. Det är en bön som inte längre föreskriver Gud vad han ska göra, utan som kastar oss i hans famn, utan förbehåll och utan återvändo. Tron som den enda möjliga vägen fram.  Och många som har en tro lever inte alltid i en familj, i ett sammanhang där att tro är rumsrent. Jag får smyga iväg till en gudstjänst, till en bok, en andlig sång. Längtan som fyller mig med en sådan frid då jag möter Jesu ord fungerar tvärtemot för den jag lever med. Många vittnar här om en väldig ensamhet. Men även om insikten att skulle de vara tvungna att välja, den sociala tryggheten eller tron, så kan de inte leva utan tron. ”Jag tror, hjälp min otro” sa pappan och vi kan komma att säga detsamma då vi utmanas, då vi väljer Gud, ljuset, handen som vill leda oss. Det är när vi är vid den punkten, som demoner och avgrundsvågor och själva döden mister sin makt. Då kan han dra oss upp, rädda oss, ge oss livet åter, som fri gåva.