”Drömmer om att arbeta med hund i kyrkan. Lägger mest upp bilder på våra renoveringar av huset byggt 1927.” Så står det på min instagramprofil @hundprasten. Längtan är stor, vadan detta, kanske ni undrar?

Det börjar när jag ligger i sängen på mitt flickrum och gråter. Kroppen är i chock och jag skakar av frossa. Illamåendet sköljer över mig och det är bra att jag ligger ner. Jag kan inte styra kroppens reaktion, det går inte att bromsa med djupa andetag eller med mantrat att det kommer gå över. Det är bara att härda ut, åka med i karusellen och jag är vettskrämd. 

Men jag är inte ensam. Två hundar ligger nära mig och bara existerar. Kravlöst. Inga ord, inga handlingar. Inte ens någon klyscha som man kan läsa om, att dom slickar tårarna som rinner längs mina kinder. Dom bara finns där. 

Jag ligger på min säng för jag har fått i uppdrag av min pappa att vakta hundarna, så att ambulanspersonalen kan komma hem till oss och arbeta ostört. Min bror har precis tagit en överdos av insulinet som han, ironiskt nog, behöver för att överleva. Han överlevde sitt suicidförsök, jag överlevde chocken. 

Jag visste det inte då, med händelsen skulle föda en längtan i mig. Jag längtar efter att arbeta med hund i kyrkan. Inte bara för att djuren är fantastiska på att förmedla evangeliet utan också för att jag tror att vi mår bra av att leva nära skapelsen. 

Hundar har tröstat mig otaliga gånger. Lättat upp mitt tunga sinne, gett mig ny luft under vingarna. Att inte behöva vara ensam är trösterikt. Vi är aldrig ensamma i vår sorg, i vårt kaos, för Gud har lovat att alltid gå bredvid. I bland förmedlas Guds kärlek i formen av en hund. Ibland i en medmänniska.

Längtan efter en luden familjemedlem är stor och häromveckan sa min man: kanske att vi kan skaffa en valp till sommaren? Ja kanske, svarade jag, drömmande med min fem månaders son i famnen. Kanske nästa sommar, eller sommaren efter det när vår son blivit lite större. Livets alla måsten och borden kommer lätt i vägen för våra drömmar. Vad drömmer du om?

Tova Nordsjö, präst

Tova avslutar: Det finns hjälp att få om du funderar på att suicidera eller om någon i din närhet mår väldigt dåligt. Vid akuta situationer, ring alltid 112.

Umo – självmordstankar

Mind Självmordslinjen

Suicidezero

Vi delar berättelser på temat djur i kyrkans arbete. Har du också erfarenheter av diakonalt arbete med djur, hör gärna av dig till oss på diakoni.se@gmail.com. /Karin och Lotta