Att sörja, sakna och längta, aldrig är det väl så tydligt som nu i allhelgonatid. Vi möts av ljus på kyrkogårdar och står tysta tillsammans i minneslundar.
För något år sen skulle jag hålla en andakt i ett kapell för en liten skara människor som under sin vandring på kyrkogården smitit in en stund i kapellet. Vad jag sa eller tänkte är oviktigt. Det väsentliga är orden som min kollega avslutade andakten med. Ord som inte låter oss stanna i sorg, ensamhet och tystnad, ord som istället får oss att vända sorgebegreppet. Min kollega menade att i varje stund av glädje finns en glimt av sorg, för glädjen är inte alltid bestående – samtidigt är det även omvänt. I varje stund av sorg finns en gnutta glädje ”Sorgen är den största äran glädjen kan få”
Kollegans ord är inspirerade av CS Lewis Anteckningar under dagar av sorg.
Lämna ett svar