Att se varje liten individ. Att verkligen se. Att bry mig om och ta på allvar. Att visa kärlek och omtanke och skapa en plats där man vill vara, där man får och vågar vara sig själv. Det är några av mina viktigaste uppgifter varje dag.

Det är mycket viktigt att upptäcka ensamhet i skolan och att bryta den. Att hjälpa till att skapa gemenskap och sammanhang för var och en, mitt bland omdömen, diagnoser och kunskapskrav är en stor utmaning för oss lärare. Ensamhet i skolan kan ta sig många uttryck. I varje klass finns ofta flera vilsna, oroliga små själar som behöver hjälp med att hitta sig själva. Ensamhet inombords kan också finnas mitt i gemenskapen och trots en tuff och säker yta.

Jag känner utmaningen i mitt jobb som lärare. Jag tar den på största allvar. Kanske främst i att stärka empatin, att skapa en trygg, kärleksfull plats, för var och en att kunna visa även det svaga och våga vara sig själv. Då kan ensamheten brytas och verklig gemenskap uppstå.

Detta är det fjärde inlägget i en serie med tema ”ensamhet”. Har du tankar eller funderingar kring just ensamhet, kommentera nedan eller maila oss gärna: diakoni.se@gmail.com