Vi har ställt frågan: Diakoni- men hur? Här svarar Diakon Eva-Mari Karlsson Kempi
Enligt vårt kyrkoår är det jul ända fram till kyndelsmässodagen den 3 februari, och nu tänker jag på vad människor fått med sig från kyrkan under de helger som varit. Jag är lite ledsen. Jag har hört fler som har saknat det där lilla extra. Granarna, ljusen och glöggen var borta på julafton. Julkrubban var inte lika grön och ompysslad som vanligt. Jag har tänkt på tröttheten jag sett hos anställda och den egna längtan efter enkelhet. Vad är det vi prioriterar? Vad behöver människorna vi möter?
Många bävar inför julstressen, kostnaderna och pusslet med familj och släkt eller för ensamhetskänslan eller besvikelsen över att det inte blev som man hoppats. Alla orkar inte eller vill inte pynta och koka utan reser bort för att slippa alla krav och bara få vila. Andra önskar av hela hjärtat att de vore del i en stor familj eller släkt som firar traditionellt men så är det inte längre på grund av sjukdom, död, separation, eller så har det aldrig varit så men det är en dröm.
Själv tycker jag att det är ganska kul med jul och skulle gärna tänka mig att dela med mig av den känslan till andra. Och funderar nu på hur vi som kyrka kan göra det på bästa sätt. Jag har inte varit med om så många traditionella familjejular men det är till stor del självvalt. Jag har arbetat i kyrkan, här hemma och utomlands och även på behandlingshem. Det har varit en fantasisk känsla att dela julen med människor man inte känner sen tidigare, arbetskamrater och församlingsbor.
Kan vi som kyrka kanske ge en del av det som människor längtar efter men själva inte orkar eller har möjlighet att prestera? Ge tillbaka tryggheten i traditionen till den som inte orkar hålla upp den traditionen själv. Egentligen har jag fler helger i mitt bakhuvud. Påsk och pingst och allhelgona. Påsken har vi redan tappat. Då är det få som tänker på kyrkan. För en del är det tradition att åka skidor, för andra att åka till sommarstugan för första gången på säsongen. Pingst är väl mest en extra ledig dag då man hoppas på försommarsol. Men julen har vi kvar . Kyrkorna fylls vid konserter och julgudstjänster. Många kyrkor har också julfirande med julbord.
Allhelgonahelgen växer i betydelse för många. Allt fler ljus brinner på kyrkogårdarna och det är fler andakter. Fler anställda jobbar den helgen för att möta de människor som kommer. Hur tar vi vara på att människor känner ett behov av att komma till oss i kyrkan under advent, jul och allhegonahelgen?
Vad skulle jag behöva om jag var sörjande vid allhegona och vad skulle jag behöva om jag var ensam med mina barn första julen efter att jag separerat? Vad ger trygghet och glädje och upplevs som omsorg?
Min fantasi är begränsad just nu. Men det som redan är beprövat som bevarandet av traditionen med moderna inslag och möjlighet till samtal kring en glögg eller en kopp kaffe eller te betyder mycket. Det ska vi inte skala bort vid jul, och vid allhelgona ska vi lägga till det. Vad gör vi för barn och ungdomar under jul och allhelgona för att de ska känna trygghet, glädje och framtidshopp, och vara med och skapa ny tradition? Jag efterlyser idéer, prövade och oprövade. Låt fantasin flöda.
Lämna ett svar