Utmattningsdepressionssyndrom

Kommentarer

5 svar till ”Utmattningsdepressionssyndrom”

1. 

   Gull-Marie J Mare

   15 februari, 2013

   Denna dikten stömmer pricis in på vad som händer och hur man upplever sin sitution när DET händer som alla pratarom.

   Svara
2. 

   Anne-Maarit Brandt

   23 februari, 2013

   Utmattningssyndrom! Man kan faktiskt bli utmattad om inte ens tillgångar tas tillvara och om händerna bakbunds, så att säga. Diakonin är att leva i nuet och med var och en som behöver oss JUST NU. Därmed inte sagt att inte allt det andra är också viktigt, men viktigast är att varje diakon kan utföra sitt jobb och sitt kall med de gåvor Gud har gett just för henne/honom. Får man inte göra det så är man på fel plats och risken för utmattningsdepressionssyndrom infinner sig. Klara besked från KH och KR vad de förväntar sig av diakonen!

   Svara
3. 

   diakonibloggen

   23 februari, 2013

   Tack för kommentarer! Maria har fångat något viktigt i sin dikt och satt ord på känslor som många kan känna igen sig i. Vi som jobbar i kyrkan har ibland ganska otydliga (eller i värsta fall obefintliga) arbetsbeskrivningar. Samtidigt finns det en fördel i att ha ett fritt arbete i den mån att man ibland har möjlighet att ägna sig särskilt åt ett behov som ”dyker upp”. Här finns väl egentligen flera diken. Det lättaste att falla i är kanske det att vara helt ”ostyrd” så att arbetsfältet ter sig oändligt och man vill eller förväntas göra ”allt”. Att ha tydliga direktiv från ledningen och ha en ordentlig arbetsbeskrivning borde vara en självklarhet. /Lotta, diakonibloggen

   Svara
4. 

   Maria Liljenberg

   23 februari, 2013

   Tack för alla tankar!

   Gull-Marie… visst är det märkligt att trots den mångfald av orsaker till att någon går in i den berömda tillståndet så kan vi känna igen oss i varandra. Jag tänker att det är viktigt att prata om orsakerna, symptomen, eftervärkningarna och det stora arbetet att komma tillbaka, som en annan människa med nya perspektiv. Nehemja bok har mycket att lära oss i restureringsarbetet av kropp och själ för att skydda vårt innersta, det viktiga: kärnan, själen, självet, anden, självkänsla och självförtroende som är vårt ”tempel”. Vi behöver hjälp av många olika arbetsgrupper och arbetssätt.
   Det leder in mig på de andra två kommentarerna: ibland tror jag inte att det hjälper med arbetsbeskrivningar och tydliga ramar, men de kanske kan underlätta för en del. Ofta hör jag människor som blivit utbrända uttrycka sin förvåning över att ingen runt omkring dem blivit just förvånade när kraschen är ett faktum, vilket den utbrände faktiskt ofta själv blir, eller kanske snarare chockad än förvånad när han/hon står där med diagnosen i handen. Det är som att försöka bromsa ett x2000 i full fart och det är bara en krasch eller en observant förare som kan få hejd på eländet.
   Däremot är jag övertygad om att det finns en väg tillbaka – om än lång – och med en medveten, utbildad förare vid styrspaken så kan vi snart tuta vidare för att göra våra uppgifter som vi är kallade till….. Min farmor sjöng en sång som gick ungefär så här… Med Jesus vid rodret kan jag le mitt i stormen…. Om vi istället för att både försöka köra racerbil i skogen ensam sätter Jesus som kartläsare så blir det förmodligen både bättre och roligare… framför allt kommer vi nog längre än vad vi gjort om vi kört själva…
   Lycka till med era färdvägar!
   Gud välsigne er! /Maria Liljenberg

   Svara
5. Glömd på jorden utav alla, men mind av herden som mig kallar | Diakonibloggen

   19 april, 2015

   […] vad Maria tidigare skrivit här och […]

   Svara