För några år sedan jobbade jag på stadsmissionen i Malmö. De hade då en helgjour som var öppen där uteliggare hade möjlighet att komma och få en tallrik gröt och en sängplats för natten. Under kvällen försökte vi som var volontärer att hinna med ett samtal med dem som skulle få en sängplats för att se om det fanns något mer vi kunde göra eller hänvisa till någon annan form av hjälp. Vi som jobbade där var alla volontärer och många av oss pluggade teologi eller läste för att bli socionomer. De människor vi mötte var en brokig samling som på olika sätt hade hamnat utanför samhället. Ibland var inte alla sängplatser fulla och vi kunde köra en tur med stadsmissionens buss för att se om det fanns fler som behövde sängplatser. Vi plockade upp människospillror under broar och under presenningar, vi mötte människor som helt tappat hoppet, som tyckte att talet om en morgondag snudd på var ett hån. Skulle man våga lyfta ord som Gud och kärlek så fick man ibland ett gapskratt till svar.
Som diakon ska man vara ett ställföreträdande hopp, man ska stå på de svagas sida och vara ett barmhärtigehets tecken, står det i diakonlöftena. Ord som ibland är svåra att fylla med verklighet. Dessa ord gäller inte bara diakoner utan talar egentligen mer om en sann medmänsklighet.
Att kunna visa på hoppet om en bättre framtid – för mig handlar det om modet att våga stanna och lyssna – eller bli lyssnad på – hos oss som befinner oss i hopplösheten. Inte komma med tröstande ord eller färdiga lösningar. För det är genom att dela våra innersta tankar och mötas som medmänniskor som en ärlighet visar sig och ur den ärligheten kan en längtan efter en fortsättning födas.
Bilden är hämtad från stadsmissionen i Malmö
Vi lyfter ett nytt tema på bloggen – hopp.
Lämna ett svar