Hur ser egentligen framtiden ut? Inte en aning. Det är ju det krassa och ärliga svaret. Men om vi fick önska – om kyrkan fick önska – hur skulle kyrkan då vilja att medlemsstrukturen ser ut och vem skulle ha inflytande?
Normer är det som vi tar för givet. Det handlar om goda saker som vi lärt oss, till exempel att hälsa på personer vi möter och att ta av oss skorna när vi går in i ett hus. Alla som har befunnit sig nära barn vet att de måste lära sig att uppföra sig, och det är precis det som normer handlar om. Säg tack. Hälsa. Säg ditt namn. Ta bort tallriken från matbordet. Lägg smutstvätten i tvättkorgen. Tvätta händerna innan maten. Ja, ni vet, det är det där tugget som vuxenvärlden ska lära och fostra barnen in i.
Normer gör också att en del inte känner sig hemma. Det är när någon bryter normen och den personen straffas som vi har ett problem. Då normer begränsar gruppens utveckling. Straffa normbrytare kan göras genom blickar och uteslutning och sedan hela vägen till diskriminering, hot och våld. Upplevelsen av straffandet är väldigt individuellt och ser olika ut beroende på personlighet och tidigare erfarenheter.
Kyrkan måste bestämma sig kring hur den vill se ut i framtiden. Och utifrån det börja fundera på vilka normer som råder i kyrkans värld just nu. Det är först när en grupp tittar på det självklara, det förgivettagna som gruppen också kan börja ändra sitt beteende och bemötande för att inkludera fler.
Vilka åldrar finns i kyrkan? Hur ser könssegregationen ut? Är det människor med eller utan funktionsnedsättning som får plats i kyrkan? Och vilka tar plats? Vem har makten? Är det grisrosa (för ingen är ju vit!) människor som har makt? Och vilket inflytande har personer under 25? Vilket språk används, är det akademiskt eller kyrkligt? Vilka teologiska referenser görs av bra farten?
I själva kyrkan ligger missionerandet som en grundsten. Jag tror att kyrkan på riktigt vill nå fler. Men då gäller det att vara modig. Det gäller att våga lyfta på stenarna och verkligen skärskåda de egna normerna. Det är jobbigt. Väldigt jobbigt. Men det är enda vägen att gå. Toleranspedagogik leder inte till att värdegrunden och beteenden ändras, det leder bara till att segmentera ett vi och ett dom. Det leder till att olikhet tolereras. Och inget vill bli tolererad, men alla vill bli respekterade. Det är endast genom det normkreativa arbetet som en förändring kan ske. Det krävs mod för att påverka framtiden – hur modig är kyrkan?
Följ gärna Frida på Twitter
Fotograf Anna Hållams
Temat är hopp! Har du synpunkter och funderingar, kommentera nedan eller maila diakoni.se@gmail.com.
Lämna ett svar