Jag älskade att vara hos min mormor och morfar när jag var liten. De bodde i ett stort hus med många vinklar och vrår. Jag kan blunda och se för min inre syn varenda detalj i huset, höra hur det knakar just när jag går över tröskeln i hallen, känna doften av nybryggt kaffe, lite cigarill och gammal människa. För att inte tala om trädgården. En oas mitt i stan med ett flera hundra år gammalt vårdträd mitt på gräsmattan och härliga krusbärsbuskar. Det berättades för mej att jag satt i deras trapp, kanske i 6-årsåldern och sa med eftertryck ”Jag bor faktiskt här”. Jag önskade nog det. Det var mitt paradis på jorden. Min mormor var gammal förskollärare och hade alltid gammalt pysselmaterial hemma. Och tid. Jag tror att hon älskade barn. Jag var lika tidigt uppe som morfar på morgonen. Han bryggde kaffe och fixade saft. Jag fixade mariekex och vi gick upp till mormor så att hon fick sitt morgonkaffe på sängen. Varje morgon gjorde han så. Under hela deras äktenskap. Jag hängde på när jag kunde. Mormor hade hela sitt sängbord med burkar i olika färger med roliga piller, också de i olika färger. Jag trodde att det var så, att mormödrar hade färgglada piller i färgglada burkar på sitt sängbord. Ett härligt barndomsminne med ett inslag av verklighet. Jag blev så småningom vuxen och såg mitt paradis ur ett nytt perspektiv.

Jag är uppväxt i en familj som inte mått bra. Inte bara min mormor. Flera andra, som kanske stått mej ännu närmare. När du läst färdigt vad jag skrivit så förstår du varför jag inte kan gå in på det mer. Jag lärde mig tidigt att skydda och gömma. Så gott det gick. Vi gjorde det onormala normalt. Att tala om det var inte ok. Än mindre att tala om det som psykisk ohälsa. Att ha svaga nerver som någon då uttryckte det var lika med att vara en svag människa. Det var bara att beklaga att vi hade sånt i vår familj. Att vara svag, inte hålla måttet, blev fult. Att behöva hjälp blev fult. Och blev vi tvungna hjälpte vi varandra inom familjen så att det inte skulle besudla den viktiga fasaden. Vilket har lett till de mest absurda situationer. Jag tror att många känner igen sig i det här. Acceptansen och att tala öppet om psykisk ohälsa är nytt. En av mina närmaste jobbar fortfarande hårt för att dölja sin sjukdom. Han lyckas väl och det kräver hårt arbete. Han har fått utstå mobbing under hela sin uppväxt, alltid haft svårt i relationer, haft oerhörda mörka perioder, haft psykoser, listan kan göras lång- mycket helt i onödan. Helt i onödan. Jag önskar så att han en dag tar emot den hjälp han behöver och att någon säger till honom ”Det är inte ditt fel. Du kan inte rå för det. Du har en sjukdom som går att bota.” Jag önskar så att han kunde ta till sig det och förstå att han är värd att bli älskad som han är. Som det är nu vägrar han ta emot hjälp, för han är liksom jag uppväxt i tron att man är fel när man är svag. Och han fortsätter kämpa i ständig motvind.

Sara

Vill du dela dina tankar om psykisk ohälsa? Kommentera gärna eller maila diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta