Sundsbruk januari 2012. En svensk tidning skriver om ett område i den församling där jag jobbar. Skolans studieresultat har rasat de senaste åren, årets mätning visar på nationellt bottenrekord. Samtidigt är det även det postnummerområde där störst andel människor har en betalningsanmärkning i Sverige. Det är även här församlingen märker av ett ökat antal förfrågningar om ekonomiskt bistånd. Det är inga skolresor, surfplattor eller märkeskläder det är frågan om, utan basvaror. Mat, medicin, skor. Församlingen öppnar ett dagcafé och en loppis där skänkta plagg kostar 10 kr att köpa. Efter några månader sänks priset till 5 kr. Ibland tittar personalen på BVC in och frågar efter babysaker att skänka en blivande mamma. Maten på caféet är gratis, men många vill bara komma in och prata lite. Via kyrkan får de hjälp med sådant som är svårt och krångligt i byråkratin, även för den som kan svenska och förstår ”byråkratiska”. En del ringer bara, vill inte visa att de behöver hjälp, uttrycker skam och hopplöshet inför sin situation.

Uppsala april 2012 Jag är hembjuden till en barndomsvän. En annan inbjuden gäst hävdar bestämt, och något berusat, det fjantiga och orimliga i att kalla någon i Sverige för fattig. De flesta ”fattiga” tar sig ju råd med dyra mobiler och skäms inte för att belasta Socialtjänsten. De fattiga är inte alls så fattiga som snyftmedia påstår, säger gästen. Jag vill säga emot, men så får jag veta att han är påläst. Mer än påläst, han har skrivit böcker, artiklar och debatterat ämnet i TV. Siffror och statistik går över huvudet på mig, och jag förblir tyst. Jag skäms för att jag är så okunnig och inte kan alla begrepp och undersökningar kring fattigdomsforskning.

Alnö februari 2014 Förrförra veckan kallas i media för årets fattigaste vecka. Sista veckan i januari, där decemberpengarna gått åt vid jul, är för en del en vecka där det gapar tomt i både skafferi och plånbok. Alla pengar är slut. För många är det förstås inte så. De har så god inkomst att pengarna räcker och blir över, oavsett tid på året. Återigen andra upplever att det tomma kontot, den ekande kylen och den växande räkningshögen är verklighet, inte bara den vinterveckan, utan alla veckor året om. Så ser det ut i vårt land och säkert på fler håll. Några är rika och några är fattiga, och det kan verka orättvist. Men kan man verkligen vara fattig om man bor här? Sverige är ju landet som gjord sig känt för sitt välfärdssystem, där ingen ska behöva gå utan mat, husrum eller kläder. Begreppet ”relativ fattigdom” dyker ofta upp när ämnet diskuteras. Enkelt kan man säga att det betyder att det inte är inkomsten i sig som avgör om man är rik eller fattig, utan skillnaden mellan de rikas och de fattigas disponibla inkomst. Med hjälp av detta begrepp kan man säga att en del i Sverige är fattiga: Eftersom många har blivit rikare och har mer pengar att röra sig med, så blir de fattiga, de som inte har råd att köpa mat varken i januari eller i oktober, relativt lite fattigare. Ett vanligt argument är att det därför är fel att säga att någon i Sverige är fattig, eftersom det bara är relativ fattigdom det rör sig om. Jämför man med kåkstäderna i Afrika har vi det väldigt bra här, även de relativt fattigaste. Jag vet fortfarande för lite om statistik och siffror och världshälsorapporter. Men ibland önskar jag att jag kunde få ta med den påläste fattigdomsdebattören till Sundsbruk. Jag skulle vilja se honom stå i sin kostym, med sitt vinglas i handen och berätta för mamman som just köpt begagnade, något mindre slitna kläder till barnen, att hon ska skämmas för sin situation och sitt beroende av ekonomiskt bistånd. För i själva verket är hon ju inte fattig, inte om man jämför med Afrika.

Kajsa Elfström
diakon, Alnö Församling

Nuvarande tema på diakonibloggen – rättvisa. Var gärna med och tyck till du också! Kommentera eller mejla diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta