
33 år senare har jag själv blivit mamma till en femårig son. Och för att skapa jämvikt i universum förklarar jag för honom att alla är precis lika mycket värda. Att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Samma möjligheter. Utan undantag.
Femåringen är ännu lyckligt fördomsfri, tycker att det är självklart att tjejer och killar är lika bra. Varför skulle de inte vara det? Han har ingen anledning att ifrågasätta. Inte än. Men, hur blir det när han blir stor? Kommer han att växa upp och upptäcka att han utan ansträngning får högre lön än sina kvinnliga kollegor? Att han har större chans att bli chef eller få en plats i en styrelse? Kommer han märka att han blir annorlunda behandlad när det gäller föräldraskap? Kommer han att påverka statistiken för föräldraledighet (och åt vilket håll)? Kommer han att skrika när någon blir orättvist behandlad (som han gör idag)?
Visst är det viktigt att låta sina barn ta ansvar och göra sina egna val. Men att lägga bördan för framtidens jämlikhet och jämställdhet på våra ungars axlar känns inte rätt. Vi vuxna måste lägga grunden, ge förutsättningarna, föregå med gott exempel. Manifestera vid köksbordet, i hallen, på jobbet och på förskolan.
För att ge våra ungar modet att ta sats och hoppa över helvetesgapet behöver vi redan nu brista ut i ett jämställt vårskrik.
Nuvarande tema på diakonibloggen – rättvisa. Var gärna med och tyck till du också! Kommentera eller mejla diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar