”De som har makten låter sig kallas folkets välgörare”.
När Jesus uttalade de orden skulle det dröja ungefär 1920 år till innan man på allvar började försöka avskaffa välgörenheten i Europa. Det skedde efter andra världskriget. En bred insikt hade då vuxit fram om vilka tragedier som kunde ligga på lur om den sociala ojämlikheten blev för alltför hög. Samtidigt som det för första gången i historien fanns materiella förutsättningar att på samhällelig basis skapa drägliga villkor för alla människor.
Kampen mot ojämlikhet, ohälsa och social utestängning sattes högst på den politiska agendan i många länder. Istället för välgörenhet – där den socialt mindre lyckligt lottade var utelämnad till den lyckligare lottades välvilja att ge – talade man om rättigheter. Om alla människors rätt till mat och bostad, arbete, utbildning och hälsovård.
För dem som var med om att bygga välfärdsamhället blev välgörenhet ett begrepp som i första hand handlade om gångna tider. Om godtycke och social förnedring som hörde till ett gammalt samhälle som man aldrig trodde skulle komma tillbaka – och som man faktiskt också hade kommit ganska långt med att avskaffa.
När Jesus talade om välgörenhet som en maktutövning var det just detta han såg. Den mänskliga ovärdigheten. Det djupt ojämlika förhållandet mellan välgöraren och den som var föremålet för välgörenheten. På Jesu tid kunde man inte föreställa sig det samhälle av generell välfärd som skulle växa fram 1920 år senare – då fanns inte materiella förutsättningar för ett sådant samhälle. Istället lyfte Jesus som motbild till välgöraren fram tjänaren: tjänaren som aldrig möter sin medmänniska från en position som står över, utan snarare från en position som står under.
När nu förutsättningarna däremot faktiskt är större än för femtio år sedan att skapa ett samhälle av drägliga villkor för alla människor, är paradoxalt nog de mänskliga rättigheterna på återtåg. Den allmänna välfärden blir allt mindre allmän och välgörenheten har fått ett uppsving – både som begrepp och som realitet. I ett Sverige som aldrig i hela sin historia har varit så rikt som nu har villkoren skärpts för de mest utsatta samtidigt som majoriteten fått stora ekonomiska förbättringar. I spåren av arbetslöshet och uppluckrade socialförsäkringssystem läggs ansvaret för det som skulle vara alla människors rätt i många av Europas länder alltmer i frivilliga händer.
För många osjälviska människor som vill göra något för sin medmänniska ligger det idag mycket mer nära till hands att engagera sig i insamlingar och andra direkta hjälpinsatser än att försöka förändra de samhällsstrukturer som sätter människor i nöd. Det är förståeligt eftersom många känner maktlöshet inför ett samhälle som är svårt att få grepp om.
Ur ett kyrkligt diakonalt perspektiv – liksom allt socialt engagemang – är det av oerhört stor betydelse att hjälpinsatser går hand i hand med ett målmedvetet arbete för en socialt mer hållbar utveckling. ”Med er är det annorlunda”, säger Jesus omedelbart efter att han talat om det djupt ojämlika förhållandet mellan välgöraren och den som är föremålet för välgörenheten. Tillsammans kan vi bryta trenden mot det ökande beroendet av välgörenhet och arbeta för ett samhälle där vi alla är varandras jämlikar. Alla slags insatser behövs – allt från konkret hjälp till opinionsbildning och vetenskaplig kunskap. Nu i dag behöver vi medverka till en bred rörelse där alla människors värde och rättigheter åter sätts högst på den sociala och politiska agendan.
Tomas Fransson, teologie doktor och präst i Svenska kyrkan
Nuvarande tema på diakonibloggen – rättvisa. Var gärna med och tyck till du också! Kommentera eller mejla diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar