Det är vår i Stockholm. En oklanderligt vacker dag. Solen skiner, fåglarna kvittrar och uteserveringarna är fullsatta. Jag är i storstan för att göra intervjuer till min uppsats som handlar om hjälporganisationer och kriskommunikation. På Sveavägen får jag syn på en man som säljer Situation Stockholm, de hemlösas tidning. Jag skyndar mig dit, köper en tidning, lämnar en hundralapp och meddelar att ”det är jämnt”. Mannen som sålt mig tidningen ler vänligt. Och så undrar han om han kan få en kram (lite mänsklig värme, en sekund av medmänsklighet). Jag. Blir. Stående.
Att köpa en tidning, ge några kronor extra och visa min välvilja för hela soldränkta Stockholm gick lätt. Men att ge en trasig man en kram…
Det är många år sedan nu men händelsen återkommer fortfarande till mig varje gång jag på något sätt bidrar till välgörenhet. Väcker tanken om varför jag ger. Egentligen. Om mitt goda samvete går före min godhet? Om jag älskar mig själv mer än andra? Jag tror inte jag är ensam om att vara osäker på svaret. Givetvis är det bättre att köpa en tidning eller ge några kronor i förbifarten än att inte göra det alls, men i de bästa av världar skulle vi alla ta oss tid att stanna upp. Titta tidningsförsäljaren i ögonen. Prata med kvinnan som tigger pengar på stan och fråga vad hon behöver allra mest? Pengar att skicka till sina barn? Mat för dagen? En filt? En kram?
Om du var hen – vad skulle du behöva?
Gabriella Fäldt
Gabriella har bloggat flera gånger tidigare på diakonibloggen. Läs gärna hennes tidigare inlägg.
Älska din nästa som dig själv. Frågorna och funderingarna kan vara många kring detta tema på diakonibloggen. Har du synpunkter och tankar? Hör av dig till oss på diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar