Jag har nu under åtta år arbetat som socialsekreterare för vuxna personer med missbruk, ett jobb jag aldrig tänkt att jag skulle ha. Livet bjuder ibland på spännande utmaningar och jag är djupt tacksam över att jag hamnade där. Innan jag började jobba med detta hade jag en syn på dessa människor som jag tror väldigt många av oss har; Att dessa människor har sig själva att skylla och att de är farliga och opålitliga.
Men när jag sedan fick lära känna varje individ och ta del av deras livsberättelser insåg jag att alla inte föds in i A-laget och att en del aldrig ens fick en chans. Att möta vuxenvärlden med en barndom full av svek och otrygghet i ryggsäcken gör att man inte har samma förutsättningar som jag fick. Jag föddes in i en trygg värld med två föräldrar som alltid fanns där för mig och satte mina behov före sina egna. Detta rustade mig inför mitt möte med vuxenvärlden och de krav den ställde på mig som människa.
Min uppgift i jobbet har varit att utreda och fatta beslut om vård för personer med missbruk. En stor del av mitt arbete har handlat om samtal, att motivera till en förändring och att få en människa att tro på möjligheten till en förändring. Att få följa en människas resa mot en förändring, med bakslag och framgång har varit en gåva varje dag. Inte en dans på rosor, men en känsla av att det är betydelsefullt det jag gör och att vara där jag är tänkt att vara. Sedan några månader tillbaka har jag nya arbetsuppgifter och har numera ansvar för myndighetsutövningen runt äldre, funktionshindrade och personer med missbruk. Det innebär ett ledningsansvar och en mer övergripande roll istället för att handlägga individärenden. Jag läser dock en mängd utredningar som ligger till grund för beslut jag ska fatta och jag slås dagligen av att varje människa bär på sin egen livshistoria som man ska ha stor respekt inför. Bakom varje beteende finns en människa som du och jag. Vi är snabba på att döma och kategorisera människor istället för att fundera över vad som ledde till att det blev som det blev.
Den församling som jag tillhör har sedan en tid tillbaka engagerat sig socialt dels för människor med en brokig bakgrund, men också för människor som själva eller tillsammans med familj och sina små barn fått lämna allt och fly från sitt hemland. Jag kan med glädje se hur detta gjort att församlingen utvecklats till att bli mer toleranta mot varandra och ödmjuka inför vars och ens livsöde. Vi har så otroligt mycket att vara tacksamma över om vi bara ser oss omkring lite, och kan du och jag ta ett personligt beslut att ge av vårt överflöd, kärlek och omsorg till våra medmänniskor så blir världen en mycket bättre plats leva i.
Jeanette Öhrlund
Vill du dela med dig av din vardag och arbetet med människor? Kanske ett möte som förändrat dig? Hör av dig på diakoni.se@gmail.com. /Karin och Lotta, diakonibloggen
Lämna ett svar