Det var ett av citaten som fångades upp på twitter efter att den ekumeniska gudstjänsten för allas lika värde hölls utanför Sofiakyrkan i Jönköping 1 maj i år, detta med anledning av att Svenskarnas parti fått tillåtelse att framföra sina åsikter i ett demonstrationståg genom staden.

Diskussionen började flera veckor tidigare. Johanna Linder, frilansjournalist, ställde en fråga på twitter om kyrkans tankar kring 1 maj och löftet som var givet Svenskarnas parti – att få demonstrera genom Jönköpings gator.

Bara genom att frågan ställdes och det förväntades ett svar – redan där fanns ett förtroende för kyrkan och kyrkans värderingar – något för oss att förvalta. Att sedan välja att göra det vi alltid gör och göra det kraftfullt – att fira gudstjänst var egentligen lika självklart. Som universitetsprästerna skrev på twitter:
”Ni som tycker det är starkt att stort att kyrkorna i Jönköping firade gudstjänst för allas lika värde och kärlekens makt – det görs varje söndag överallt.”

Genom att få vara en lyssnade – och agerade – kyrka fick vi församlingens förtroende att få visa på att rädslan inte har makt och att kärleken och allas lika värde är värderingar och förhållningssätt som så många av oss sympatiserar med. Gudstjänsten och klockringningen fick gensvar landet över. Karlstad, Helsingborg, Visby och Stockholm med flera har valt att göra likadant – att när människovärdet är hotat visa på att kyrkan vill stå upp för medmänsklighet och allas lika värde.

I Jönköpingsposten den 25 augusti intervjuades kyrkoherde Hans Boeryd med anledning av att Svenskarnas parti återigen fått löfte om att hålla en manifestation i Jönköping och Svenska kyrkans agerande kring detta. ”Men att manifestera och samlas till gudstjänst på det här sättet är det lätta. Det svåra för både kyrkan och enskilda är att nå fram till dialogen med människor som inte står upp för allas lika värde.”

Att nå fram till dialog och förvalta det förtroende som kyrkan glädjande nog har, när det gäller att vara en organisation som vill värna om allas lika värde, är stora utmaningar framöver. 1. Hur fortsätter vi som individer i de sammanhang vi finns med i att på det personliga planet hela tiden stå upp för människovärdet och allas lika värde? 2. Och hur fortsätter vi som organisation att med kreativitet och drivkraft visa på att Svenska kyrkan nu och framöver vill vara en plats där människovärdet inte får kränkas?

I samband med att Svenskarnas parti återigen fått tillstånd att genomföra en manifestation i Jönköping kom ett öppet brev till Svenska kyrkan med en vädjan: ”Vi skriver detta brev för att det har kommit till vår kännedom att Svenska kyrkan kommer anordna en gudstjänst för kärlek och medmänsklighet i Kristine kyrka samtidigt som Svenskarnas parti kommer ha sitt torgmöte på Hovrättstorget. Det kommer alltså hållas en gudstjänst inuti en kyrka istället för som förra gången då man gick ut på gatan och visade solidaritet. Vad blir bättre av att stänga in sig i ett tryggt rum istället för att gå ut tillsammans och se till att staden och gatorna blir trygga för alla? Jesus stängde inte in sig. Han gick ut bland folket. Propagerade för solidaritet och medmänsklighet. Han vågade visa att han var arg. Han gjorde motstånd. Så vi vädjar till alla er som sjöng, bad och ringde i klockor. Gör det igen!”

Vi gjorde det igen – vi firade gudstjänst med öppna dörrar, vi ringde i klockorna både i kyrkan och på torget och vi kommer att fortsätta – men vi kommer också att forsätta lyssna. Kyrkan och vi alla är bara en del av kampen för att få ett Sverige fritt från rasism och nazism – där behöver vi hjälpas åt, och kyrkan måste få fortsätta att vara en organisation där dess medlemmar kan förvänta sig aktion.

Gensvaret manar också till eftertanke. När bör klockorna ringa nästa gång? Det diakonala uppropet för några år sedan, kring utförsäkringar, fick spridning och respekt över hela Sverige. Även det diakonala uppropet i Göteborg, augusti 2014, för att uppmärksamma socialtjänstens tuffa villkor med ekonomisk utsatthet hos människor som följd, fick stor uppmärksamhet Så även markeringen kring att nynazistiska åsikter inte går ihop med kyrkans värderingar. Det är när vi i kyrkan vågar tala med profetisk röst, lyssnar på varandra och agerar tillsammans som vi skapar förtroende. När, var och hur bör vi agera nästa gång?

Karin på diakonibloggen

Vad förväntar du dig av diakoni? Vad önskar du att kyrkans sociala arbete ska fokusera på? Hör av dig till diakonibloggen på diakoni.se@gmail.com, för vi vill veta vad du tycker. /Karin & Lotta