I 1987 års kyrkohandbok står det att ” vigningarna till biskop, präst och diakon är likvärdiga uttryck för evangeliets fullhet”. Nu finns möjligheten att gå från ord till handling genom att detta kommer till uttryck i kyrkans ledningsstruktur. Av tradition har endast präster haft tillträde till de högre ansvarsbefattningarna inom Svenska kyrkan. Denna gamla ordning kommunicerar något helt annat än den kyrkliga retoriken där diakoni ofta lyfts upp som något som är centralt och avgörande för trovärdigheten. Att inkludera diakoner i möjligheten att finnas med och leda kyrkans arbete är därför en följdriktig konsekvens som också kyrkoordningen nuförtiden möjliggör.
Det har gått fjorton år sedan diakonatet blev en del av den treledade vigningstjänsten. Genom detta gjordes en viktig markering att diakoni är en omistlig del av kyrkans identitet och har en självklar plats i församlingens liv. På sina håll har det gått trögt för församlingar att tillgodogöra sig diakonens roll och kompetens. Man kan fortfarande möta negativa attityder och ifrågasättanden utifrån mer eller mindre sakliga bevekelsegrunder. På en del håll dras diakontjänster in och många församlingar har idag ingen diakon anställd. Motiveringen ser olika ut. Det kan vara att det saknas pengar att anställa en diakon eller att församlingen klarar det diakonala uppdraget med hjälp av ideella krafter. Andra pastorat anställer präster med ”diakonal inriktning”.
Men det har också tagits steg framåt och det är få som idag ifrågasätter nödvändigheten av att kyrkan bedriver ett kvalificerat diakonalt arbete som möter samtidens sociala utmaningar. I olika medlemsundersökningar betonas vikten av ett konkret engagemang från kyrkans sida när det gäller att möta social utsatthet. Det finns förväntningar på att kyrkan ska bistå människor som befinner sig i utsatta situationer och vara en röst som utmanar och påminner, både i ord och handling, om människors okränkbara värde och värdighet. Det finns ett stort förtroendekapital för det diakonala arbetet i de lokala sammanhang där församlingarna bedriver ett organiserat och strukturerat arbete som möter människors sociala och andliga behov. Genom att erbjuda mötesplatser, gemenskap och enskilda samtal, genom engagemang i flykting- och migrationsfrågor, liksom i frågor kring fattigdom och om att vara utanförställd görs betydelsefulla insatser. Detta sker ofta i samverkan med andra aktörer i lokalsamhället. Kyrkan har idag en historisk chans att positionera sig som välfärdsaktör.
De senaste århundradena har det diakonala arbetet till största delar utförts av kvinnor där diakoni har tolkats som det ödmjuka tjänandet i tysthet vilket kvinnor ansetts mest lämpade för. Genusaspekter tror vi har varit en bidragande orsak till synen på diakonatet idag. Tjänande har varit en könsmärkt roll för kvinnor medan ledning fortfarande är en i hög grad manligt präglad uppgift. Det tror vi är en av anledningarna till att diakoner inte har haft tillträde till ledande befattningar inom kyrkan.
Genom att frågan nu aktualiseras i ett stift framträder nu möjligheten att skriva kyrkohistoria genom att knyta tillbaka till den tidiga kyrkan och utnämna en diakon som biskop. Denna ordning försvann någon gång på 300-talet då kyrkan utvecklade en hierarkisk struktur och diakonen blev en grad på vägen till prästämbetet. Det är dags att revidera synen på diakonatet, göra upp med gamla föreställningar och tillvarata den kompetens och erfarenhet som finns hos diakoner i Svenska kyrkan. Detta är både att gå tillbaka till rötterna och att vara i takt med tiden. Det är en naturlig följd att detta avspeglas i ledningsstrukturerna, något annat ter sig till sist märkligt och motsägelsefullt om vi ska gestalta de värderingar vi uttrycker i de kyrkliga styrdokumenten.
I år har Svenska kyrkan fått ett genombrott med en kvinna som ärkebiskop. Nu ser vi fram emot att biskopsmötet framöver berikas också med en diakons kompetens.
Katarina Olofsgård, diakon, fil.mag. i socialt arbete
Stig Linde diakon, fil dr. i socialt arbete
Marie Forsberg, diakon, teol.kand.
Magnus Bodin, diakon, fil. mag. i socialt arbete
Harriet Sundström, diakon, teol. kand.
Katharina Nordin Norrfjärd, diakon, teol.kand.
Artikeln är även publicerad i Kyrkans tidning
Lämna ett svar