”Jag är med er alla dagar”, löd refrängen i ett otal bibelvisor och kanons jag växte upp med. Jesus säger inte ”jag är för er alla dagar” utan han säger ”med”. I sommar har jag fått tillfälle att reflektera över det här att ”vara med”, och att det också är en utmaning till oss, idag. En utmaning till mig.
Det finns en ekumenisk rörelse som heter Korsvei som har kommit till Sverige från Norge. I centrum för rörelsen finns fyra vägvisare; att söka Jesus Kristus, att bygga gemenskap, att leva enklare och att främja rättfärdighet. Under sommarens Korsveifestival pratade vi om detta att vi i kyrkan ofta tänker att vi ska göra saker ”för” andra, medan vi egentligen kanske är mer kallade att göra saker ”med” andra. För det händer onekligen något när jag byter ut ”för” mot ”med”, inte minst i min relation till människor i utsatta livssituationer. Uppdraget blir utmanande på helt nya sätt. När jag tänker ”för” så kan jag hålla andra människors utsatthet på behörigt avstånd, skänka pengar till välgörenhet, skriva en debattartikel, förfasas. När jag tänker ”med” så blir det en uppmaning att dela liv och vardag.
Det är många församlingar och enskilda kristna som brottas med frågan vad vi kan göra för de romer som tigger på våra gator och utanför våra ICA-affärer. Om vi istället, eller i alla fall parallellt, skulle ställa frågan vad vi kan göra tillsammans med romerna så skulle svaret se delvis annorlunda ut. Under Världens fest i Karlstad i slutet av maj ledde jag ett seminarium om ”hitresta fattiga” och mötet med de romer som tigger. Flera personer från Kirkens bymisjon från Oslo kom till Karlstad för att berätta om sitt arbete. En av dem var den rumänsk-romska kvinnan Sorina som tidigare varit tiggare i Oslo men nu fått jobb i det tvätteri som Bymisjonen startat för att ge arbete till utsatta. Hilde, diakon i Kirkens Bymisjon, berättade om ett arbete som går bortom att göra något ”för” romerna. Det handlar om att fira gudstjänst tillsammans, dela bibelstudier, måltider, arbete och fest. Själv funderar Hilde på att flytta in i ett nystartat kollektiv där norrmän och rumänska romer kommer att bo tillsammans. I Uppsala möter jag ett liknande engagemang i det ekumeniska nätverket för och med romer. En vilja att också göra saker tillsammans, inte bara hålla problemen på armlängds avstånd.
Men att göra saker tillsammans med fattiga och utsatta utmanar onekligen, ställer frågor till min bekvämlighet och mina privilegier. Kommer jag kunna fortsätta att leva mitt liv som tidigare om jag på allvar släpper in fattiga människor i mitt liv?
På egen hand är förändringen svår, kanske övermäktig. Ärliga relationer mellan människor med helt olika ekonomiska villkor är inte okomplicerat. Men om vi gör det tillsammans kanske vi vågar språnget. Om församlingen kan få vara den kraft där vi inte bara delar tro utan också bröd och liv. Som både skapar möten över ekonomiska klyftor och bidrar till omfördelning av resurser, och samtidigt är en tydlig röst för solidarisk samhällsförändring. En plats där vi är medmänniskor, på riktigt. ”Jag går inte ensam här…”
Kristina Hellqvist, handläggare för flykting- och integrationsfrågor på kyrkokansliet i Uppsala
Vad förväntar du dig av diakoni? Vad önskar du att kyrkans sociala arbete ska fokusera på? Hör av dig till diakonibloggen på diakoni.se@gmail.com, för vi vill veta vad du tycker. /Karin & Lotta
Lämna ett svar