Det finns många äldre i vårt samhälle, fler och fler blir allt äldre och är allt friskare. Många klarar av att bo kvar hemma både frivilligt och ofrivilligt. Samtidigt får hemtjänsten allt fler att betjäna, eftersom platserna på äldreboendena är få. Det blir billigare så, för kommunen.
Jag hörde Fredrik Brosché, Göteborg, en gång jämföra 1900-talets början med 2000-talets, att lika många människor som en vuxen man träffat under hela sin levnad i början av 1900-talet, har ett förskolebarn år 2000 redan träffat under sina första år.
Vad gör det med oss människor att ständigt möta så många olika människor? För det är ju inte bara förskolebarnet som möter många olika personer. Samtalsämnet för många av de äldre jag möter i min tjänst är just oron över och tröttheten av att det kommer så många olika personer till deras hjälp som omsorgstagare. Många av personalen i hemtjänsten upplevs som stressade, på väg till nästa person redan i tanken, kanske övervakade av en GPS som kollar att de inte stannar för länge eller för kort tid hos en vårdtagare.
Hur många kontakter/omsorgstagare kan en person i hemtjänsten ta hand om innan det mänskliga försvinner? En omsorgstagare jag pratat med sa: ”Ibland beror det mer på vem som kommer hem till mig än vad som görs, om jag mår bra efteråt eller inte. Jag kan bli riktigt deprimerad av att veta att just denna person ska komma eller av att inte veta alls vem som kommer nästa gång. Jag får ju inte bestämma själv, vem som passar i mitt hem.” Särskilt den, som är i början av sin demens och bor hemma, är ju inte precis behjälpt i sin sjukdom av att det kommer många olika personer med andan i halsen hem till dem.
I kyrkan har vi många kontakter med äldre. Anställda och ideella medarbetare gör hembesök, uppvaktningar vid födelsedagar och delar ut blommor till jul. Här står också vi som medarbetare i kyrkan inför en viktig utmaning: Hur gör vi för att inte hamna utanför det mänskliga? Hur blir hembesöket, uppvaktningen eller julblomman inte bara något som ska klaras av, en siffra i statistiken? Hur verkar vi tillsammans för att det vardagliga enkla samtalet får bli det som vi önskar – verkliga möten?
Agneta Grimberg, diakon i Älmhults församling
Har du också tankar och synpunkter om att bli äldre, något som du vill lyfta? Skicka ett mail till diakoni.se@gmail.com eller skriv en kommentar. /Karin & Lotta, diakonibloggen
Lämna ett svar