Jag möter ibland i tjänsten som sjukhuspräst människor som undrar: Hur ska livet bli nu när jag blivit sjuk? Hur ska livet bli nu när jag förlorat min partner, nu när livet har gått sönder? Förluster för in oss i okända landskap som skapar känslor av sorg, vrede, ensamhet.

Osäkerhet om vägen framför skrämmer. Allt är förändrat och ändå rullar allt på runtomkring utan att hejda sig. Livets gång med lycka och sorg är ofrånkomlig, vi är alla sårbara.

Sorgen och saknaden är det som kommer av att vi förlorat något som betydde mycket för oss. När vi älskar och fäster oss vid någon och värdesätter livet i dess rikedom blir det en stor sorg när vi mister den vi älskar eller förlorar förmågan att leva som vi en gång gjort. Rädslan för att mista det vi älskar är naturlig och inget vi kan komma ifrån. Det är kärlekens pris.

Livet här i tiden är underbart och svårt samtidigt. Vi har inga garantier om framgång och frihet från svårigheter. Livet är oss givet och jag tänker att i mötet med varandra finns en djup mening. Jag har märkt i mötet med drabbade och anhöriga i delande av livet som det är, att när vi talar sant om livet och inte flyr från verkligheten finns en framtid.

Mitt i det svåra finns det inga ord som bär eller kan sägas. Vi blir stumma, inga ord kan förklara och lindra smärtan i sorgen. Det enda som bär i de stunderna är att vara där, att dela sorgen tillsammans med andra, att stanna kvar mitt i det svåra.

Vi önskar att vi kunde förändra och dra klockan tillbaka ibland. Då skulle jag sagt de rätta orden, då skulle allt blivit annorlunda. Det är inget fel på vår önskan och samtidigt vet vi att vi inte har den makten. Det enda vi kan påverka är nuet. Att låta vår längtan visa oss vägen framåt. Att allvarligt ställa oss frågan: vad vill jag nu? Vi är sårbara och underbara.

Vi kan ge varandra gåvan att se, lyssna och acceptera varandra, då växer vi som människor. Det vi i kyrkans språk kallar nåd handlar om detta att vi får komma till Gud som vi är med våra förluster, vår vrede och skuld, med våra tillkortakommanden och ta emot hans välsignelse. I gemenskap med Gud och varandra finns ljus och mening även när livet går sönder.

I en sång som jag ibland sjunger har Svein Ellingsen och i översättning Jan-Arvid Hellström formulerat kampen som vi alla delar när verkligheten rasar. I dikt, sång och musik, konst och gudstjänster och andra kreativa uttryck bearbetar vi livets gåta och hittar ibland en väg trots allt. Sången finns inspelad med Sanna Nielsen

Thomas Sjöberg, sjukhuspräst i Jönköping

Döden är temat här på diakonibloggen. Om du har tankar och funderingar, skriv gärna en kommentar eller skicka ett mail till oss på diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta