I församlingen där jag jobbar har vi en gång i veckan en öppen mötesplats för alla som vill komma och fika eller bara vara. Det är en salig blandning av människor, ibland finns även en cittraspelande herre i bakgrunden för att försäkra att ljudvolymen verkligen hålls hög.

För mig blir samlingen ett samlande på möten – några lite svårare, andra bara fyllda av glädje. Området där jag jobbar brukar kallas ”extra prioriterat”, det vill säga att det finns många boende där som har annan kulturell bakgrund och många extraboende hos släktingar i väntan på asyl.

Förra veckan mötte jag en ung kille, som liksom så många andra väntade på asyl. Han hade med hjälp av böcker från biblioteket lärt sig nästan helt perfekt svenska och han väntade ivrigt på asyl för att kunna använda sig av sin utbildning. Jag möter varje vecka vår praktikant som egentligen är proffsmusiker men nu gör praktik för språkträning. Förra veckan fick jag också nöjet att skapa kontakt med en advokat, en farmor och en nyfödd underbart söt liten Ines, åtta månader.

Det finns säkert många liknande verksamheter i Sverige idag och mötesplatserna bara ökar. Det är med tacksamhet jag sett att det på området jag jobbar nu har öppnats ett tillsammanscafé och två språkcaféer, ett av språkcafeerna finns i  en konsthall och ett i kyrkan. Det finns en längtan och en nyfikenhet i vårt land – inte enbart efter att få hjälpa till med mat, kläder och boende, utan för att också skapa relation och äkta möten – det bådar gott inför framtiden.

Karin, diakonibloggen

Vi fokuserar på flyktingar – möten och berättelser. Vill du dela erfarenheter? Skriv en kommentar eller maila till diakoni.se@gmail.com.