Varje natt drömmer han. Hans drömmar handlar inte om fluffiga moln och semester, nej, varje natt drömmer han att han är jagad och att soldater kommer mot honom för att avrätta honom. Amjad kom till Sverige för elva månader sen. Han är en i mängden som kommer till Sverige just nu, som sitter i en tvårumslägenhet tillsammans med sin bror, sin syster och hennes två barn i väntan på uppehållstillstånd. Jag har mött honom flera gånger – alltid med ett leende på läpparna och en ivrig vilja att lära sig och få prata svenska. Flera gånger har han fått hjälpa mig med att tolka till arabiska. Men det var först häromdagen som vi fick tid att sitta ner och jag fick möjlighet att lyssna.

Det var ute på fältet där Amjad jobbade som kemiingenjör som han fattade beslutet. Det går inte längre, jag måste bort, jag måste fly. Arbetet han hade övervakades och skyddades av den syriska militären, men det var flera gånger som de trots detta blev attackerade och beskjutna. Amjad blev vittne till hur soldater släpades bort och avrättades inför publik och filmkamera. Flera av Amjads vänner och kollegor finns på grund av detta inte längre kvar i livet.

-Nej. det gick inte, jag måste börja om, måste bort från våldet och från rädslan.

Amjad började planera för en resa som skulle komma att ta flera månader. Sedan tidigare har han en syster i Sverige och med hjälp av det hon kunde berätta och med lite kunskap och en längtan gav sig han iväg. Kvar i landet lämnade han sina föräldrar. Flykten gick genom Libanon och vidare till Turkiet, till staden Ismir. Staden, som enligt Amjad är full av billiga hotell och smugglare, fungerade som en samlingsplats för många att ta sig vidare. Amjad fick napp och en sen kväll samlades han och 14 andra personer nere vid hamnen för att i en liten gummibåt ta sig över till Grekland. Flytvästar var förbjudet då smugglaren var rädd att upptäckas av polisen. Smugglaren uppmanade alla att kasta sina tillhörigheter.

Amjad hade sytt in en extraficka i byxorna för pengar och han fick behålla telefon och pass. Det och kläderna han bar på sig var allt han fick med. Amjad kan simma, men i samma båt satt en kvinna gravid i femte månaden. Under färden bad han upprepade gånger till Gud om beskydd och visste att hans mor satt hemma och bad samma bön: Låt honom överleva. Färden i ösregn slutade på en liten grekisk ö och efter en natt utomhus fick båtresenärerna hjälp att ta sig vidare. Från Grekland lyckades han sen till fots ta sig över gränsen till Makedonien där han vadade i halvmeterhög snö och delade rum med 22 andra.

Här får vi ta en paus i berättelsen, jag har så svårt att ta in, att förstå – vilken kamp och vilket mod som finns hos mannen som sitter mittemot mig. Jag blir full av beundran men också så berörd. Här är han och jag. Jag sitter så bekvämt tillbakalutad och knorrar kanske lite över att min minsta vaknar tidigt på morgonen och mittemot mig sitter min vän som med en enorm viljestyrka bara har lyckats att överleva…

Men det är nu vi två, när vi sitter ner och samtalar, hittar varandra. Och det är härifrån och framåt som vi bygger tillsammans med gemensam kunskap och vilja. Det är här i mötet, i längtan efter varandras berättelse, i sökandet efter att förstå det som varit och det nya vi möter tillsammans, som vi hittar hoppet – hoppet om vårt gemensamma Sverige!

Karin, diakonibloggen

Vi fokuserar på flyktingar – möten och berättelser. Vill du dela erfarenheter? Skriv en kommentar eller maila till diakoni.se@gmail.com.