Mitt under den Nazityska ockupationen av Danmark fick den 19-årige Finn en fråga av sin scoutledare. Han svarade ja – ett beslut som fattades på en timma – men medförde en livslång exil. Den nu 91-årige Finn Jensen lever sedan världskrigets slut i Bankeryd, strax utanför Jönköping och har under det sista året valt att berätta om hur han tvingades fly.
På klar svenska, men med en omisskännlig dansk brytning, berättar Finn hur alla i hemstaden Randers väcktes tidigt en morgon när Danmark invaderades av Nazityskland. Vi trodde det var engelsmännen som kommit, för vi hade ju en överenskommelse med Tyskland om att inte bli angripna, berättar Finn. Flygplanen drog på låg höjd över den lilla staden samtidigt som tanks mullrade på gatorna och de taktfasta stöveltrappen ekade mellan husraderna.
Nazisterna tog snabbt makten i hela landet och många valde att hjälpa till eller ställde sig likgiltiga till händelsen. Många äldre och medelålders valde att sitta på krogen eller odla på sina kolonilotter. Det var mest ungdomar som engagerade sig i motståndsrörelsen, säger Finn när han berättar om sitt liv för eleverna på folkhögskolan i Mullsjö.
Scoutledaren bad Finn att rekrytera tre pålitliga vänner som sedan skulle utföra olika uppdrag. Vår grupp transporterade bland annat vapen till motståndsrörelsen på en flakcykel väl dolt under potatissäckar, berättar Finn. Vi visste aldrig vad de skulle användas till eller av vem, fortsätter han.
Med Guds försyn och en gnutta tur blev jag aldrig avslöjad, ibland för att de tyska vakterna gjorde ett dåligt jobb och ibland för att vi hade en skicklig strategi. För andra motståndsmän gick det sämre och när de avslöjades blev de oftast avrättade.
Min kamrat var också 19 år när han greps och sattes i fängelse. En morgon kom de tyska fängelsevakterna in till honom med papper och en penna och sa: Nu har du en timma på dig att skriva ett avskedsbrev till dina föräldrar innan du ska avrättas.
Så läser Finn kamratens avskedsbrev till sina föräldrar, skrivet timman innan han avrättades. ”Ni anar inte hur mycket jag älskar er. Var lugna – jag är själv lugn. Jag har inte gjort något orätt…” Tystnaden i folkhögskolans aula är total – en fallande knappnål skulle eka! Kamraten avrättades och föräldrarna fick hans brev, som nu ingår i en bok med liknande berättelser. Finn viftar med boken och många förstår att våra livserfarenheter är ganska olika!
Så en dag avslöjades även Finns grupp. På en timma flydde pojkarna – åt olika håll – för sina liv – för att slippa bli avrättade. Genom kontakter och en god organisation inom motståndsrörelsen kom två av pojkarna till Köpenhamn, där en av Finns bröder lyckades smuggla dem ombord på en båt som strax skulle avgå till Polen. Alla båtar genom Öresund tvingades då passera Falsterbo kanal söder om Malmö. Sjömännen på båten sa att vi skulle hoppa i vattnet och simma iland – vi var goda simmare båda två.
I stället släpptes pojkarna av på en svensk lotsbåt, som tog dem i land där de möttes av svensk polis. Jag som bodde på Jylland, hade aldrig hört svenska pratas och jag visste inte om jag kunde förstå det svenska språket, inte heller visste jag vilken inställning den svenska polisen hade till oss danskar. Vi var livrädda, berättar Finn, när vi mötte den svenske polisen, men han slog ut armarna där han mötte oss på kajen och sa på klingande skånska:
”Välkomna till Sverige!”
Det glömmer jag aldrig! Och jag förstod vartenda ord!
Så hamnade Finn på en flyktingförläggning i Nissafors, strax utanför Gnosjö. Jag var där åtta dagar och de gav mig en överrock – det är det enda jag fått av Sverige förutom en enkelbiljett med tåg till Bankeryd, där jag skulle söka upp en industri som erbjöd mig arbete.
Finn blev sedan fotograf i Bankeryd, bildade familj och drev tillsammans med hustrun firman Finns Foto. Nu vid mogen ålder vill Finn berätta om sitt liv, om sin flykt och sitt mottagande i Sverige och flera gånger har Finn också erbjudit sina tjänster vid några av de flyktingförläggningar som finns i närheten av Bankeryd.
Jag simmar varje vecka, berättar Finn, för några veckor sedan tog jag med mig en grupp pojkar från Afghanistan till simhallen, flera av dem inte simkunniga.
Berättat av Ulf Petersson, lärare vid Mullsjö Folkhögskola
Vi fokuserar på flyktingar – möten och berättelser. Vill du dela erfarenheter? Skriv en kommentar eller maila till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar