I många år har jag befunnit mig i en väldigt liten bubbla. Jag har mest umgåtts med personer i min egen ålder, med ungefär samma utbildning, inkomst, intressen och etnisk bakgrund. Vi har delat ungefär samma sidor på Facebook, garvat åt ungefär samma skämt, upprörts över samma debattartiklar. Varit väldigt medvetna om begrepp som integration och hur viktigt det är att vi värnar våra olikheter. Bara det att ingen är speciellt – olik.
En människa är bara en människa tillsammans med andra människor. Så klart formas vi och blir de vi är av människor vi har omkring oss. Så klart kan vi plocka till oss fler delar och färger om olika människor kan ge oss olika saker. Enkelt att förstå i teorin. Men vi är inte programmerade att söka efter olikheter, vi letar efter gemenskap bland de som är så lika oss som möjligt. För det är enkelt i praktiken.
Jag har fått en vän som är mycket klokare än jag. Han är 15 år och har bott i Sverige i några månader. Han drömmer om att få börja gymnasiet i Sverige. Han vet redan vilken skola han vill gå på. Det spelar inte så stor roll var den ligger eller vad den heter, men det vore bra om det gick mycket svenskar där. Det är så svårt att lära sig språket när alla kompisar pratar ens eget modersmål. Jag har ofta varit tacksam och glad att han har kompisar från samma land här, de stöttar varandra och är en trygghet. Men min vän vill ha svenska kompisar. Det är inte så lätt, tydligen, att skaffa det. För vi är alla – inte bara svenskar – ganska bekväma varelser och det som är främmande är ju dessutom ganska läskigt. Och det är svårt att hitta tid att stifta en ny bekantskap, det kräver ju så mycket. Eller ger det kanske mer?Jag vet i alla fall att min 15-årige vän, och många till med honom, har spräckt den lilla bubbla jag höll mig inom nyss, och gjort mitt liv så väldigt mycket större. Vi kan alla välja (de flesta av oss har faktiskt den lyxen) hur många människor som ska få vara med och forma oss, hur många nyanser vi vill ha i våra liv. Jag delar samma Facebooksidor som förut, men gillar sidor som jag aldrig hade hittat för ett halvår sedan. Jag garvar åt samma saker som förut – bara lite oftare.
Text: Sandra Lindén
Vi fokuserar på flyktingar – möten och berättelser. Vill du dela erfarenheter? Skriv en kommentar eller maila till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar