Frågan träffar mig rakt in i hjärtat, antagligen för att flickan, som frågar, ser på mig med så förväntansfulla och glada ögon. Hon säger att hon heter Diana.
Vad kan jag svara på denna fråga??
Jag har nyss kommit innanför dörrarna på flyktingförläggningen. En flyktingförläggning som kallas för evakueringsboende. Detta boende har upprättats i en före detta bilhall. För flyktingar, det vill säga människor på flykt. Alltså för människor. Människor som är lika dig och mig. Egentligen. Men vi bär på olika erfarenheter. Och vi har olika förutsättningar idag. Och antagligen imorgon också.
Boendet är anpassat för att man ska bo här en handfull dagar. En handfull. Ja dagar, inte månader. Här har ansvariga gjort så gott man har kunnat, så vill jag tro. Men flyktingströmmen strömmar in. Det är som det ska vara, när det inte är som det ska vara i vår värld.
Här har nu flickan och ett hundratal vuxna och barn bott i snart två månader. Här serveras maten i en stor hall med cementgolv och plåtväggar. Ja, det finns väggar, golv och tak. Och mat. Ingen klagar.
Så det är inte detta flickan kommer fram till mig för att berätta om. Hon undrar inte när hon och hennes mamma ska få ett hem, med eget rum och en egen säng, ska få välja sina kläder själv. Nej den viktigaste frågan för henne är när hon kan få börja skolan.
Jag blir alldeles tyst. Jag ser in i hennes ögon. De är glada och förväntansfulla. ”Trots allt”, hinner jag tänka. Trots allt som hon har fått lämna i sitt hemland, och trots allt som hon har fått se och uppleva på sin resa… hela långa vägen fram till denna bilhall.
Egentligen minns jag inte helt tydligt vad jag svarade. Jag är en svensk vuxen kvinna. Hon tror att jag ska kunna ge henne ett svar. Ett svar på en livsviktig fråga för ett barn. För ett barn som troligtvis ska vara med och forma Sveriges framtid. Hon är också Sveriges nutid. För nu står hon här framför mig. Just nu behöver hon veta vad hon kan hoppas på.
Jag tror jag sa: ”Jag vet inte, men vi är några som kommit hit för att göra lite saker tillsammans med barn och vuxna… om en liten stund.” Jag kan inte påstå att jag kände mig nöjd med svaret jag gav.
Några hjälpsamma människor drar ihop stolar och bord och sätter sig. De är förväntansfulla när min vän M plockar fram pennor och några papper med bokstäver och siffror på. Snart sitter ett 20-tal vuxna och några barn, däribland Diana, och skriver svenska alfabetet. De arbetar koncentrerat och man hjälps åt.
Kring några andra bord samlas ett 20-tal barn i olika åldrar för att måla ett jordklot och för att måla en bild på sig själva. Härligt att få måla!
När detta är gjort ställer vi oss i en stor ring på golvet och sjunger ”På jorden vi stå, mot himlen vi nå, vi sträcker ut våra händer över hav över land och vi hittar varann…”
Här står vi och håller varandras händer. Jag tänker, ja, låt oss verkligen ”hitta” varandra. Alla, oavsett var vi kommer ifrån. Även alla som på detta boende lever nära tillsammans, fastän det inte är så självklart med tanke på historien.
De ”nyas” händer känns likadana som de välkändas händer. Med händer kan vi göra mycket. Både vackra saker och mindre vackra. Det vi gör, gör vi för någon annan, men det gör något även med oss själva.
I denna ring av vuxna och barn finns en blandning av erfarenheter. En del har mött mest vackra dagar, medan andra har mött de mörkaste av alla mörka dagar. Ändå står vi här tillsammans och sjunger om att ”hitta” varandra. En god önskan.
Till barn, som förväntansfullt ställer frågor, behöver vi ha ett svar. Jag vill inte svara ”Jag vet inte”. Det känns som ett svek. Vi vet inte hur länge ett barns ögon kan förbli förväntansfulla.
När vi lämnar flyktingförläggningen har ena plåtväggen lysts upp av ett jordklot där vi i alla, i form av pappersfigurer, försöker att ”hitta” varandras händer.
Namnet Diana kommer från latinet och betyder ”den lysande”. Ja så var det. För mig var hon ”den lysande” idag.
Ulla Svensson, diakon, Jönköping i februari 2016
Viktigt: https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten
Vi fokuserar på flyktingar – möten och berättelser. Vill du dela erfarenheter? Skriv en kommentar eller maila till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar