Jag återkommer till det, gång på gång. Det har alltid funnits där, eller åtminstone sedan jag övergick från sorglöst barn till tänkande tonåring. Sedan dess har det förföljt mig som en extra skugga och då och då – svischat förbi framför mina ögon och gett mig en rungande örfil. Eller rättare sagt, gett mig en påminnelse om att jag lever.
Jag syftar på mitt världssamvete – som ofta är i ganska dåligt skick.
Genom livet har jag bemött det där samvetet på olika sätt och faktiskt har det fått mig att göra en hel del gott. Som att engagera mig i ideella organisationer och skänka pengar till olika 90-konton. Att hålla upp dörrar, bära matkassar och lämna över mitt säte på fullsatta bussar. Ja, jag hymlar inte om att det varit en drivkraft i de flesta av mina välgärningar (snarare än nån slags medfödd godhet) och att vi haft en fungerande relation (om än inte särskilt jämställd).Men när min egen vardag för några år sedan förvandlades till mardröm (när familjen förlorade en liten dotter, som jag skrivit om tidigare) slet jag ner självaste Luther från mina axlar och förvisade honom. På gatan passerade jag människor i nöd, i tv-rutan flimrade tragiska nyheter förbi, säljare från hjälporganisationer ringde och ville ha min uppmärksamhet och mina bidrag. Men jag blundade, ignorerade och lade på luren. Jag orkade inte ens ha dåligt samvete för att jag inte orkade ha dåligt samvete. Jag behövde helt enkelt hela kontot av välgörenhet för mig själv – för att orka gå upp på morgonen.
Tiden gick och vardagen blev uthärdlig igen. Men först ett halvt decennium senare kände jag att jag återfått tillräckligt med energi för att ge av mig själv igen. Och vet ni vad? Jag har inte dåligt samvete för det heller.
Kanske är du en av många som känner att du borde göra mer, ge mer, orka mer – speciellt i dessa tider när du möts av människor i nöd, nästan vart du dig än i världen vänder. Och kanske är du en av dem som går i närstrid med ditt samvete och bränner alla de krafter du har. Kanske vänder du ut och in på dig själv. Kanske kväver du dig på all luft och får svårt att orka med din egen vardag. Orka steka pannkakor, orka äta pannkakorna, orka njuta av hallonsylten. Orka se familjen i ögonen, lyssna på ungarna, leka med dem. Orka med dig själv. Då tycker jag att du ska ge dig själv det du så ofta ger andra. Tid, kärlek och omtanke. Ge dig själv syrgas, fyll lungorna och därefter, kan du ge konstgjord andning åt omvärlden igen.
Samvetet? Ja, det överlever på egen hand en stund. Det kommer det till och med att må gott av.
Gabriella Fäldt
Lämna ett svar