Det som ger hoppet liv

Sommartid är lästid för många av oss. Också denna sommar delar vi på diakonibloggen med oss av några bokrecensioner.

Bok nummer två är Det som ger hoppet liv; fem förutsättningar av Lars Björklund (Libris, 2015).

I början av sommaren var jag på en endagskonferens om existentiell hälsa. En dag som rönte stort intresse bland människor från olika yrkesprofessioner. Det var spännande att få ta del av hur detta ämne engagerar så mycket och ses som viktigt inom många områden där möten mellan människor sker.

När jag började läsa Lars Björklunds Det som ger hoppet liv förstod jag ganska snart att detta är en bok just på temat existentiell hälsa. Lars Björklund är präst och arbetar som kaplan på Sigtunastiftelsen och som föreläsare. Denna bok bygger på en föreläsning som Björklund gav för några år sedan, ”Hoppets förutsättningar”, och kan enligt författaren ses som en sammanfattning av allt som han skrivit och föreläst om genom åren.

Lars Björklund inleder med att reflektera omkring hoppet. Till exempel att det är skillnad på önskningar, som kan vara orealistiska drömmar, och hopp, som kan växa ur den bistra verkligheten men förmedla aning av något större. Vidare skriver han om livet och livets mening, att mening inte är givet utan måste födas i våra liv. Och om den existentiella paradoxen, att vi behöver vara betydelsefulla samtidigt som vår existens inte har någon särskild betydelse i det stora perspektivet. Han skriver om hur livets begränsningar kan vara en tillgång. Inte genom föreställningar om att vi inte drabbas av mer än vi orkar bära eller att det finns en lösning på alla problem. Men i möjligheten att det ur varje död, varje förlust, kan födas något nytt.

Sedan lyfter han fem förutsättningar som ger näring åt människors hopp. Det handlar om att våga se verkligheten som den är, att känna trygghet, att mötas i omsorg, att tillåta känslor samt att hitta ett språk bortom orden. Slutligen sammanfattar Lars Björklund sina tankar genom att beskriva själens infrastruktur, bilden av en slags karta, en orienteringsriktning som ett redskap att förhålla sig till livet. Här landar författaren i det som är det existentiella perspektivet och vikten av att ha ett hopp. Han skriver om hur vi söker bilder av Gud, men att Gud ändå är större än våra bilder.

Varje kapitel illustreras med exempel från författarens möten med människor och även av poesi. Lars Björklund har förmågan att uttrycka sig på ett sätt som inte bara utmanar tanken utan även tilltalar känslan. Många stycken manar till reflektion och eftertanke och jag tänker att det inte är sträckläsningen som är det ultimata sättet att ta till sig denna bok. Vissa partier får jag läsa om och ”tugga på” lite grann. Gång på gång utmed läsningen hittar jag meningar som jag gärna vill citera. Samtidigt ryggar jag för vissa formuleringar; kan en präst verkligen skriva att livet inte har någon mening?

Vilka av alla kloka meningar ska jag citera? Jag väljer några rader mot slutet av boken: ”Livet kan få liv igen. Verkligheten är myllan som kan få hoppets frö att börja gro. Det handlar om mod att leva. Det handlar om mod att vänta. Det handlar om mod att ta emot. Framtiden är möjligheternas och katastrofernas oemotsagda plats. Allt kan slås sönder, men hoppet får oss att återvända till framtiden. Hoppet föds ur den kalla mörka verkligheten. Hoppet föds ur vetskapen om livets obarmhärtiga villkor. Hoppet får oss att orka leva vidare, trots allt det svåra som sker.”

Jag kan varmt rekommendera boken, både för den som själv brottas med livets svårigheter och för den som möter människor i svåra situationer. För var och en som gärna reflekterar runt hoppet och dess förutsättningar.

/Charlotte Säll, diakonibloggen

Lars Björklund arbetar som kaplan på Sigtunastiftelsen och som föreläsare. Han har skrivit flera uppskattade själavårdsböcker, bland annat Modet att ingenting göra och Hur ska jag orka?