Stockholm svämmar över av tårar. Drottninggatan svämmar över av blommor. Hjärtan svämmar över av medmänsklighet. Huvudstaden som ofta fått kritik för att vara kall och ogästvänlig har öppnat sina dörrar. Människor bjuder in okända till sina hem, sträcker ut sina händer till vem som helst att ta, tröstar och enas över partigränser och åldersgränser – mot våld och förtryck.

I början av april väntade drygt 18 000 ensamkommande barn och ungdomar på besked om att få stanna i Sverige eller inte.(Migrationsverket.se) Unga människor som under den tid de vistats här hunnit bli en självklar del av samhället. Hunnit börja spela i ett fotbollslag, sjunga i kör, träffa nära vänner, skaffa sig favoritplatser, bli kära. Bli en del av ett sammanhang.

Flera av dem promenerar dagligen på ovan nämnda gata.

De hade kunnat vara en av oss. Men de befinner sig på samhällets mest plågsamma sträckbänk. De vet inte vad som väntar dem, kan inte planera sin framtid. Kanske utvisas de till sitt öde. Kanske måste de tillbaka till den plats varifrån de flydde för sina liv – från sina familjer, från sin enda trygghet, för sitt liv, för hopp om räddning och amnesti.

En del står inte ut. Väljer döden före det ovissa livet. Siffran över självmorden bland ensamkommande flyktingbarn går inte att fly ifrån.

Blomsterhavet på Drottninggatan vittnar om ett Sverige som möter rädsla med öppenhet och gemenskap. Låt oss visa att denna villkorslösa medmänsklighet även gäller alla dessa unga människor. Som har flytt från de onda makter vi förenas mot.

När vi pratar om att ”VI måste göra gemensamt motstånd mot våld och förtryck”, vilket VI pratar VI då om? Om dessa unga människor inte ingår i det VI:et, vilka gör det då?