Jag sitter framför datorn och försöker formulera mig kring det jag kallar ”glappet”. Jag har nytt jobb sen några månader tillbaka, projektledare för ett diakonalt ungdomsprojekt. Nu har jag fått en chans att ta tillvara 25 års erfarenhet som fritidsledare – misstag, felsatsningar, lyckoträffar och mängder av personliga erfarenheter av tillkortakommanden och fantastiska möten med unga och gamla. Det är ett virrvarr minst sagt, ibland blir jag bara sittande med tusen trådar att nysta i och varje kafferast får bli nystart. Reflekterandet är ibland plågsamt, särskilt inför minnet av mindre lyckade arbetsinsatser och jag får berätta för mig själv att det var 22 år sedan och att ingen av oss visste det vi vet idag samt att det ändå är viktigt att minnas. För kanske kan vi lära av det, göra på något bättre sätt idag.
Mitt i reflekterandet gör sig nutiden påmind på det sätt ingen vill när jag ser på facebook att en ung människa har tagit sitt liv. Jag känner inte till omständigheterna. I sociala medier reagerar medmänniskor på alla tänkbara sätt, i affekt, vrede, sorg, i omtanke om familj och nära, kritiska röster höjs, skuld diskuteras. Vi tvingas alla förhålla oss till det där vi så gärna vill slippa, sorgen och vanmakten. Bara att tänka på vad som drivit en ung människa till att avsluta sitt liv skrämmer och gör obeskrivligt ont även i oss som inte finns i närheten. Mina tankar söker sig genast till alla dem jag har inom mig, dem jag gömt undan, dem jag aldrig kan sörja färdigt. Jag inser sakta hur många de är, kamraterna från ungdomsåren som jag knappt hann lära känna, de som inte kom tillbaka efter sommarlovet, vännen jag ibland kommer på mig själv med att tänka att det var längesen vi sågs, bara för att genast kallduschas av insikten att han inte finns längre. Skuldkänslor inför tankarna på vad jag kanske eventuellt kunde ha gjort eller sagt – skulle jag ha hört av mig?
I mitt jobb som fritidsledare har jag som sagt lärt mig en massa saker. En av erfarenheterna jag gjort är att det inte finns enkla, snabba lösningar på komplexa problem. Det finns väldigt sällan någon tydligt skyldig att peka ut – vi sitter liksom ihop och vi har alla ansvar för varandra, hela tiden. Vi kommer aldrig kunna ”fixa det” så att människor alltid mår bra och sen liksom köra på… Det finns inga sådana system, alla våra hjälpsystem skapar glapp i den meningen att vi intalar oss att de ska räcka till, och i de glappen är det upp till oss i det vanliga vardagliga livet att vara skyddsnät. Socialtjänsten utplånar inte sociala problem, fritidsgårdar tar inte bort klotter eller fylla, skolan lär inte alla att läsa och skriva, räddningstjänsten hindrar inte alla bränder och så vidare. Vi måste ta hand om varandra, skydda och strida för varandra. Vi måste vara rädda om varandra, vara försiktiga och modiga, prata om det vi helst inte vill behöva prata om. Vi behöver lyssna på varandra och våga höra det som sägs.
Inte minst är det viktigt när det handlar om barn och unga, hur vi ser på barn och ungdomars vardag. Är den på riktigt eller räknas den inte riktigt? Är vuxnas vardag viktigare? Är barns upplevelser och erfarenheter livsavgörande på samma sätt som vuxnas? Är vi här tillsammans eller lever vi i parallella världar, där sådant som arbetsmiljö, stress och dagliga villkor bedöms på ett sätt som skapar glapp, glapp där vanmakt och oro kan växa utan att vi kan vara där och ge stöd, råd och uppmuntran? Ser vi på barn och ungdomar som fullvärdiga människor eller som några som skall bli människor, det vill säga vuxna? Vad är det som gör att vi drar oss för prata med våra ungdomar om kärlek och sex, liv och död eller ont och gott, och varför lägger vi över ansvaret på dem genom att säga saker som: ”Våga fråga, eller du borde nog prata med en vuxen”? Är det inte i själva verket så att vi borde se oss i spegeln och säga: ”Våga berätta, våga vara en vuxen som vill lyssna”? Är det barnen och ungdomarna eller är det vi vuxna som är rädda för att prata om livets olika sidor? Det är i alla fall vi vuxna som har makten och därmed också ansvaret, det berättar vi gärna för våra unga. Min erfarenhet är att de flesta barn och ungdomar respekterar det och väntar, ibland förgäves, på att vi skall leva upp till det.
Jag tänker på min vän som inte är här längre och det vrider sig i både kroppen och i tankarna. Vi hade otroligt mycket roligt tillsammans under barndomen och ungdomsåren, vi blev vuxna tillsammans, vi kommer inte bli gamla tillsammans. Jag kommer aldrig få veta varför – jag kan bara anta att det fanns ett glapp där vanmakten kunde gro långt bortom det som upplevdes överkomligt. Och att det är vi som är kvar här som tillsammans måste identifiera och kliva in glappen vi är med och skapar.
Per-Ivar Östmann
Fritidsledare/projktledare
Svenska kyrkan Tjörn
September är diakonins månad och temat är ungas psykiska ohälsa. Har du tankar du vill dela – skriv en kommentar eller maila oss på diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar