Det är angeläget att, under diakonins månad, lyfta upp den psykiska ohälsan bland barn och unga som verkar vara ett tilltagande problem. Ja, egentligen är det en fråga för alla årets månader.
För några år sedan läste jag om Noreena Herts. Hon är forskare och har intervjuat fler än 1000 tonårsflickor i USA och Storbritannien, födda mellan 1995 och 2002. Dessa flickor är alltså uppvuxna med sociala medier, globala konflikter och ekonomisk lågkonjunktur. Och de är vana vid att följa världens alla oroligheter och nyheter i ljuset från skärmen på sin smartphone; i en sorts ”evig ensamhet”. Herts undersökning gjordes före Trump blev president i USA och innan den ström av terror som västvärlden bevittnat de senaste åren. Trots det var det ingen särskilt munter läsning.
Det fanns en pessimism och en konstant oro bland flickorna i undersökningen. Och deras oro var inte den typ av oro som ungdomar i alla tider har känt: duger jag och min frisyr? Nej, dessa flickors oro var mer existentiell: 66 % var oroade för klimatförändringar, 75 % för terrorism, och 86 % var oroliga över om de alls skulle kunna få ett arbete i framtiden.
Herts menar att flickorna tillhör Generation Katniss, uppkallad efter hjältinnan Katniss Everdeen i böckerna och filmerna om Hungerspelen. Hungerspelen skildrar en dystopi. Ett polariserat och segregerat samhälle där unga människor offras i underhållningens namn. Inte alls olikt Paradise Hotel, faktiskt.
Katniss Everdeen är den ofrivilliga hjältinnan. Och flickorna i undersökningen påminner om henne. De deltar i ett slags krig som de aldrig bad om. De bär på en desperation och hopplöshet inför den värld och framtid som vuxenvärlden lämnat åt dem: dystopisk, orättvis, hård. Men medan filmens hjältinna fattar eld och leder ett uppror för en reell förändring, kan man undra var hoppet finns för verklighetens Katniss?
Jag önskar och tror att kyrkans diakoni kan vara en del av hoppet…
… som när vi erbjuder en vänskaplig blick till den som annars är osedd.
… som när vi delar gemenskaper med dem som känner sig ensamma.
… som när vi skapar rum för förtroendefulla samtal om djupaste oro och innersta längtan.
… som när vi, med varandra, delar detta svåra och underbara att vara människa.
Diakonin utmanar alltid den individualisering som i vår tid håller på att urarta i isolering.
Jonas Eek
Präst och utgivningschef på Verbum
Och stolt över Elin Santells bok Samtal med unga på liv och död (Verbum 2016)
Foto: Johannes Frandsen
September är diakonins månad och temat är ungas psykiska ohälsa. Har du tankar du vill dela – skriv en kommentar eller maila oss på diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar