Kl 5 i 12 den 5 december landet över samlas vi på olika platser för att manifestera för människors lika värde och mot främlingsfientlighet och rasism. Och våra röster behöver höjas!
Men mamma – är det fred i Syrien nu? Det kommer ju inte så många flyktingar längre… Frågan ställdes av vår kollegas barn till henne en sen kväll för ett tag sedan, och vad svarar en på det? Det är inte enkelt att på ett pedagogiskt sätt förklara det som hänt i landet Sverige sen hösten 2015. Bilden av den lille drunknade pojken Alan Kurdi väckte vårt medlidande och vårt kall till medmänsklighet. Men hur många minns bilden idag?
Hösten 2015 stod medmänskligheten högt på agendan; allt från att öppna församlingshem, idrottshallar, ja, till och med gamla bilförsäljningslokaler för att erbjuda flyende människor tak över huvudet – allt i en anda av att värna medmänsklighet, att värna hopp och att på något sätt milda och lindra. Från denna inställning till att förklara gränsvakter, begränsningar, tillfälliga uppehållstillstånd och nu avvisningar eller hemresa…
Vi uttrycker oss ofta; ”de som kommer måste integreras” men svaret är egentligen att vi måste integreras med varandra. Vi ska leva tillsammans. Vi lär av varandra och vi hjälper varandra. Tänk om vi kunde vidareutveckla begreppet integrering till att handla om inkludering, som textraden i låten nedan (skriven av Axel Dahlin, kyrkomusiker) ”Att möta en främling som en vän”:
Tänk om livet faller samman där du står,
Tänk om allt det som var tryggt plötsligt förgår
Och du måste be om hjälp ur okänd hand
I ett rikt men kallt, av snålblåst präglat, land
Var finns hoppet, vad blir räddningen för dig
Om jag ser dig som nåt väsensskilt från mig
Var finns mod nog att möta en främling som en vän
I ett rikt men kallt, av snålblåst präglat land.
Det är vår förhoppning att vi nu och framöver kan få fokusera mer på inkludering än på integrering och inte glömma att i vårt ansvar som medmänniskor finns omsorg och värme men också mod att våga protestera, mod att våga lyfta rösten för att medmänskligheten aldrig ska få en förminskad plats. För det som är människors nöd är kyrkans nöd.
Idag vill vi särskilt lyfta upp de ensamkommande situation som blivit mer och mer akut. Biskop Fredrik Modéus skriver ”…detta att vara ensam och att vara barn är att vara dubbelt utsatt. Att som ensamt barn riskera att skickas till ett land man aldrig besökt, där relationer saknas och där man dagligen riskerar livet, är ett helvete på jorden. Att hela situationen dessutom uppkommit på grund av formellt myndighetstrassel är direkt ovärdigt. Vi är många som vet att det runt om i vårt land finns mängder av socialt arbetande människor som, utifrån stor kunskap om hur verkligheten ser ut, med enad stämma säger: det här går inte längre, vi står helt enkelt inte ut.”
Rädda Barnen och Svenska kyrkan har i ett brev till migrationsministern framfört gemensamma krav för att hitta en lösning för ensamkommande barn och ungas situation. Vi anar en liten ljusglimt i den nya överenskommelsen som kom förra veckan angående asylsökande barn och gymnasiestudier. Lagförslaget träder i kraft först i juni 2018. Det finns uppgifter om att det redan 11 december, alltså nästa vecka, kommer att flyga ett chartrat plan till Afghanistan med ungdomar som utvisats. Om lagen ska ha trovärdighet och ta ungas situation på allvar måste det bli ett moratorium vilket innebär ett stopp på alla utvisningar till dess att lagen träder i kraft.
Låt våra röster fortsätta att höras så vi tillsammans kan kämpa för ett land och ett samhälle som genomsyras av medmänsklighet där vi möter andra som vi själva vill bli bemötta.
Karin Ahlqvist och Monica Sölvesdotter Ohlsson
stiftsdiakoner i Växjö
På Diakonibloggen har vi skrivit om flyktingar tidigare, men som läget är nu kan vi helt enkelt inte låta bli att lyfta situationen igen, denna gång med fokus på alla ensamkommande barn och ungdomar som lever under enorm press i väntan på eventuell avvisning och återresa. Maila gärna tankar och berättelser till diakoni.se@gmail.com.
Lämna ett svar