”Vi behöver göra annorlunda. Sverige kan bättre. Varje människas unika värde måste beaktas. Jag menar att avvisningarna till Afghanistan ska stoppas till dess en uppföljning och utvärdering av genomförda utvisningar har gjorts”, skriver Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift, bland annat i Smålandsposten 13/2 -18.

Stoppa utvisningarna till Afghanistan

Efter nya terrordåd i Kabul beslutade svensk polis den 30 januari att göra ett ”några dagar” långt uppehåll av utvisningarna dit. Uppehållet motiveras av det ansträngda säkerhetsläget för den svenska ambassadpersonalen som möter upp på flygplatsen. Men hur är det med de som utvisas; vem bryr sig om deras säkerhet? Vilka möjligheter till ett tryggt liv har de?

Sedan tolv år avråder utrikesdepartementet från alla resor till Afghanistan. Trots det har Sverige fortsatt avvisa människor till landet. Det är ett moraliskt dubbelspel där svenska medborgares säkerhet värderas högre än säkerheten för människor som flytt för sina liv. Nu tvingas de återvända till ett land där stora risker väntar. Ett land som UD menar är för farligt för svenskar att besöka. Ett land som inte har haft fred sedan 1970-talet.

Hösten 2015 var exceptionell i Sveriges moderna historia. Under några få månader sökte många en fristad i Sverige. Bilden på Alan Kurdi, den döda 3-åringen på stranden, fick många att öppna sina hjärtan. Men vindarna vände. Riksdagen röstade igenom en tillfällig lagstiftning, murarnas politik, som innebär att de svenska asylreglerna nu befinner sig på EU:s bottennivå. Människor har kommit i kläm. Kanske mest utsatta är de ensamkommande unga från Afghanistan.

Jag möter många människor som arbetar med nyanlända, med eller utan uppehållstillstånd. De är ofta förtvivlade. Många vittnar om dåliga förhållanden och ett frånvarande Migrationsverk. Några hävdar till och med att Migrationsverket tycks ha en strategi att flytta runt människor så mycket som möjligt. Jag hoppas och tror att det inte är sant att det finns en idé om att förhindra människor från att rota sig på en plats. Ofta hör jag berättelser om nyanlända som är uppgivna, suicidala och inte längre orkar kämpa. Till skillnad från syriska flyktingar, där många förväntas få uppehållstillstånd, väntar utvisning för flertalet av de ensamkommande från Afghanistan. Många är uppvuxna som flyktingar i Iran och har ingen släkt kvar i Afghanistan. Ändå är det dit de ska utvisas.

En liten hoppfull dörr på glänt finns i regeringens överenskommelse från i höstas. Några av de ensamkommande kanske kan få stanna. Men kraven för permanent uppehållstillstånd är hårda och det är inte säkert att det finns en riksdagsmajoritet som stödjer regeringens förslag.

Vi behöver göra annorlunda. Sverige kan bättre. Varje människas unika värde måste beaktas. Jag menar att avvisningarna till Afghanistan ska stoppas till dess en uppföljning och utvärdering av genomförda utvisningar har gjorts. Om situationen i Kabul är för farlig för svensk personal med möjlighet till säkerhetsvakter, bepansrade fordon och skyddsvästar, vilket är då säkerhetsläget för de unga som Sverige utvisar? Jag anser också att vi behöver återinföra möjligheten till uppehållstillstånd vid särskilda och synnerligen ömmande omständigheter. Före den tillfälliga lagen fanns möjlighet att få asyl av dessa humanitära skäl. Nu är den möjligheten borta. Sverige, med självbild som humanitär stormakt, kan klara detta. Låt de ensamkommande unga få stanna. Inte tillfälligt utan permanent.

Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift

På Diakonibloggen har vi skrivit om flyktingar tidigare, men som läget är nu kan vi helt enkelt inte låta bli att lyfta situationen igen, denna gång med fokus på alla ensamkommande barn och ungdomar som lever under enorm press i väntan på eventuell avvisning och återresa. Maila gärna tankar och berättelser till diakoni.se@gmail.com. /Karin och Lotta