När jag skriver det här har alla tidiga vårtecken blivit begravda under ett tungt täcke av aprilsnö. Solen har gått i moln, de första vårblommorna har dött. Naturen som nyss tog ett skälvande glädjesteg framåt har nu tagit två infrusna steg bakåt. Allting börjar om. Precis så, som aprils väderväxlingar, skulle jag vilja beskriva mitt vuxna liv. Ständigt i gränslandet. Mellan vinter och vår. Mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, starkt självförtroende och svag självkänsla.
Jag vaknar utsövd utan hjärtklappning, känner att nu, nu vänder det! Ser mig i spegeln, ser bra ut, ser glad ut. Ser på framtiden med tillförsikt. Jag låter lyckopillren rinna ut med vattnet i handfatet. Vad ska jag med dem till? Jag överlever utan. Dags att trappa ut medicinen och trappa upp livet. Börja träna. Bli en bättre morsa, maka, kollega och kompis. En sån som inte tror att det finns några dåliga väder, bara dåliga kläder. En sån som orkar gå upp i ottan och baka bullar. En sån som inte gråter i köket, på bussen eller framför datorn på jobbet. En sån som aldrig får obefogade utbrott, som inte tappar tålamodet eller låter frustrationen gå ut över fel person. En bättre människa. Äntligen!
Men så gör eller säger jag något som blir fel. Eller så säger någon något till mig, kanske inte rakt ut men jag kan läsa det mellan raderna (jag är världsbäst på det). Jag kan se det i blicken, höra det på tonläget. Och så växer det där mörkret inom mig. Alla de där motstridiga känslorna, all ilska, rädsla, sorg, saknad, skuld och skam. Samlar sig i bröstet, dunkar, slår, vill ut. Blir till ångest. Väller upp genom halsen och ut genom tårkanalerna. Allting börjar om.
Jag är en sån som avbryter folk mitt i mening. En sån som kommer först till middagen och går sist från festen. En sån som inte vill missa något kul. En sån vars fomo (fear of missing out) folk skrattar åt. Jag är en sån som pratar först och tänker sen. Jag är en sån som bjuder in mig själv i samtal. En sån som alltid har svar på tal. En sån som skrattar och pratar högt. Jag är en sån som älskar ironi.
Men, jag är också en sån som tänker att jag borde ha hållit käft från början. Jag är en sån som stjäl all luft i rummet, som inte kan andas i trånga utrymmen och som kvävs av tryckande tystnad. Som imploderar av obesvarade frågor, som inte vågar vänta. Som avskyr hur min röst tränger sig igenom ljudvallarna och bryter melodin, gör den falsk och ful, utan takt och ton. En sarkastisk clown som gråter när publiken har gått.
Jag är en sån som blivit lämnad och hämtad och flugen över alla världshav – och inte har en aning om hur jag ska betala tillbaka; existensberättiga sig. Lägga mynt i en tiggares bössa, skriva en text för en tidning, swisha en hundring till en barnby, prata om bättre tider? Vara politisk korrekt, brådmogen och klädsamt melankolisk? Äta mindre kött, äga mindre lägenhet, påstå att jag älskar allt jag pallar (fast jag inte pallar något alls)?
Jag är en sån som får ett flow och skriver en sån här text, läser och tänker att jag formulerade mig ganska väl, men sen blir livrädd för att alla som läser kommer att skratta åt mig i smyg. Men jag skriver ändå, för det är det enda jag pallar. Se den som en hälsning från det omtalade gränslandet. Och som en kärleksförklaring till alla som hjälper mig att balansera på gränsen. Till er som försöker förstå, trösta mig, laga mig, älska mig – trots allt.
Fråga inte hur jag mår.
SNÄLLA, FRÅGA HUR JAG MÅR.
/Gabriella Fäldt
Om mig:
Jag heter Gabriella Fäldt och är 36 år. Jag föddes i Sydkorea, kom till Sverige när jag var tre månader gammal. Jag minns min barndom som glad och trygg och utan den rotlöshet som många adopterade vittnar om. Först i vuxen ålder har jag börjat må psykiskt dåligt i perioder. Det svåraste för mig har varit komplexiteten i att kastas mellan olika känslouttryck och att ständigt röra sig i gränslandet mellan starkt självförtroende och svag självkänsla. Och att försöka förklara för omgivningen hur jag mår, när jag inte mår bra.
Lämna ett svar