Diakonibloggen fick del av ett upprop från Alvesta församling:

Neddragningarna inom assistans har hållit på väldigt länge. Alltsedan 2009 har Försäkringskassan försökt dra ner antalet assistanstimmar för människor med funktionsnedsättning. Nu sedan ca två år tillbaka har saker och ting dragits till sin spets, då direktivet från regeringen var att bromsa kostnadsutvecklingen inom LSS. Då skrev jag mitt första brev och eftersökte Svenska kyrkans stöttning i denna fråga på nationell nivå. Jag fick svar, men det hände ingenting.

Tålmodigt har jag väntat på att något skulle hända. Under tiden har ca 2000 människor blivit av med sin assistans eller inte fått en ny ansökan beviljad. Det gör att föräldrar får sluta jobba (för att vara hemma med sina barn med funktionsnedsättning), funktionsnedsatta har fått sluta arbeta och institutioner för handikappade barn har tillkommit.

Kyrkans uppgift är att värna om människovärdet – hålla tentaklerna ute och se var vi kan vara till hjälp och stötta de människor som behöver oss.
Vi i Alvesta församling har gjort vad vi har kunnat under tiden. I december stöttade vi en manifestation i bevarandet av LSS. Jag har skrivit brev till biskopen och ärkebiskopen, för att försöka få hjälp från nationell nivå. Detta också utan resultat. Våra präster har predikat kring människovärdet och bevarandet av LSS, som sedan också har lagts ut på vår blogg. I april samarbetade vi med ett dagcenter (en arbetsplats för människor med funktionshinder) och tillsammans med dem gjorde vi en kabaré, där intäkterna gick till dagcentret så att de kunde göra sin efterlängtade resa, som kommunen hade dragit in sina pengar till. I den finns ett drama med, som är skrivna av bland annat föräldrar till barn med funktionshinder, som handlar om LSS. Denna kabaré kommer att framföras i två föreställningar till inom snar framtid. Vi har firat en temamässa som heter ”Kvinnokraft”, där vi tolkar kvinnoöden från Bibeln till kvinnoöden i nutid. En av berättelserna handlade om en kvinna som inte fick beviljad assistans till sitt handikappade barn tolkat utifrån den kanaaneiska kvinnan.

För mig är det helt ofattbart att Svenska kyrkan på nationell nivå inte har uttalat sig i denna fråga. När ni skriver att vi ska lämna in hur vi möter dessa frågor i våra församlingar kan jag säga att det går nog ganska bra att inte göra någonting alls, för kyrkan är inte den plats som de funktionsnedsatta vänder sig till för att få hjälp i denna fråga. Det handlar inte om någon matkasse, eller att få hjälp med att betala hyran. Det handlar om att få leva ett liv som alla andra, med friheten att styra över sitt eget liv. Det är VÅR uppgift att vända oss till dem och erbjuda vår hjälp.

Jag kan också säga att vi i kyrkan behöver synas i denna fråga för vår egen skull. Hur trovärdig är vi som kyrka, om vi inte stöttar ALLA utstötta människor? Om vi inte värnar om människovärdet, vilka ska göra det då? Även om det handlar om politik, ska vi inte våga säga ifrån när människovärdet hotas? Det är dags att ärkebiskopen uttalar sig i frågan och även vår egen biskop. Det är ingenting att fundera över. Det är inte politik. Det handlar om alla människors lika värde. Något som vi i kyrkan tidigare inte har varit rädda för att stå upp för vare sig det gäller romer, hbtq- frågor eller invandrarfrågor. Det är dags nu!

Som församling finns det inte mycket vi kan göra. Vi kan inte få Försäkringskassan till att ändra sina beslut. Den enda vägen att gå är att Svenska kyrkan på nationell nivå tar ställning och visar sitt engagemang för människovärdet för regeringen och visar regeringen att den inte kan behandla människor på detta sätt. Då blir vi också en trovärdig kyrka!

Hälsningar

Helena Kronstrand, pedagog i Alvesta församling