Sommaren går mot sitt slut och här kommer vårt sista boktips för den här sommaren. Snart kommer nytt tema på diakonibloggen. /Karin & Lotta
Den här boken har skrivits i ett särskilt sammanhang – inom Sjukhuskyrkan. Författarna upplevde att det fanns ett behov av att sätta ord på och reflektera över det som uppkommer i den speciella kontext det innebär att vara kyrka i sjukhusmiljö och möta så mycket av kris, sorg och sjukdom. Vad betyder det för Sjukhuskyrkans medarbetare att utsättas för andras utsatthet? Vad händer i mötet med människor vars liv har gått sönder?
För att fånga upp de tankar som uttrycks i denna bok har författarna samlat en ekumenisk grupp av Sjukhuskyrkans medarbetare, åtta personer. De har träffats vid fyra tillfällen och under ett dygn tagit tid att samtala och reflektera runt sitt arbete och de möten som det innebär.
”Vi ville skapa rum för de djupa och ibland mycket svåra frågor om tro och teologi som mötet med lidande människor väcker. Medarbetare i existentiellt utsatta miljöer behöver få tillfälle att tala om hur det känns på riktigt – inte bara om hur det borde kännas.”
Boken är indelad i fyra kapitel. Det första heter just Identitet och uppdrag, som är bokens titel. Det handlar till exempel om otillräckligheten som arbetsvillkor och att se vanmakten som en mötesplats. Kapitel två handlar om Hopp och hopplöshet, tillstånd som kan existera sida vid sida. Här lyfts bland annat närvarons betydelse och att vara uppmärksam på sin egen vilja att hjälpa. Del tre har fått rubriken Vrede och längtan och här behandlas också begreppen skuld och skam. Sista avsnittet, Del och helhet, handlar om att ”lägga pussel” tillsammans med konfidenten, att söka möjligheter för en fortsättning och om ritens betydelse som ett övergångsställe till en ny livssituation.
En del av processen som de återkommande träffarna och samtalen har inneburit återges i texten som reflektioner. Deltagarna har bidragit med tankar i personliga citat och här finns också exempel på möten ur medarbetarnas vardag. Sammantaget är boken lättillgänglig och relevant. Orden känns på samma gång stora och förankrade i verkligheten. De teologiska och teoretiska begreppen kläs i praktiska uttryck. För mig som medarbetare i Sjukhuskyrkan är boken angelägen och mycket användbar och jag kommer säkerligen att återvända till den för vidare reflektion. Och även för andra som i samtal möter människor i svåra livssituationer kan den här boken rekommenderas för att fundera över den egna rollen som själavårdare.
På ett ställe skriver författarna om den existentiella ensamheten. Där används bilden av hur en passepartout kan få en bild att bli tydligare – avgränsningen tydliggör bilden. ”När en själavårdare möter någon som är utom sig är uppgiften att fungera som en sådan passepartout, så att den drabbade återigen får syn på sig själv.”
Ett fint exempel på själavårdarens uppdrag att vandra bredvid, att vara ett stöd för den andre att hitta sin egen inneboende kraft och finna sin väg framåt.
Charlotte Säll, diakon i Sjukhuskyrkan
Lämna ett svar