Någonstans mitt emellan Prövningens stund och Den kämpande tron skriver jag den här texten. Så här i början av fastetiden är kyrkoårets teman ganska kärva. Och kommande söndag klämmer vi till med Kampen mot ondskan…

Första delen av fastan handlar om det svåra med att vara människa. Vi möter prövningar, vi kämpar med eller i vår tro och vi har en kamp att utkämpa mot ondskan, både i oss och runtomkring oss. Jag tror inte att ondskan är ett monster som vi kan placera utanför oss själva. Ondskan smyger sig in i vår vardag, i det stora och i det lilla. Det onda som jag inte vill men ändå gör, det goda som jag vill men inte gör.

Att kämpa mot det onda måste vara en av kyrkans största och viktigaste uppgifter – och svåraste. Och det är en kamp som vi inte kan utkämpa mot varandra, utan tillsammans. När individualismen hindrar gemenskap, när kommersialismen utestänger och utarmar, när intolerans och rädsla för det okända bygger murar, också i den etablerade politiken, och hindrar verkliga möten, när bristen på respekt föder hat… Då måste vi sätta ner foten, då är det tid att kämpa den goda kampen!

Hur är det möjligt? När missmodet drabbar oss och vi känner oss små och maktlösa? Det är då vi får minnas att vi inte är ensamma, inte en enda dag. För om den tidiga delen av fastan talar om vår utsatthet som människor så vittnar den senare delen och den annalkande påsken om den försonande kraften i Jesu död på korset och segern över döden genom hans uppståndelse. Det är verkligen något att bära med sig i vardagen.

Gå med Gud som skyddar dem som älskar.
Gå med Gud som lovar gå bredvid.
Gå med Gud som stöder den som vacklar,
rätar krökta ryggar, stillar hunger i rätt tid.

Gå med Gud som krigar mot det onda.
Gå med Gud som känner väl din strid.
Gå med Gud som stöder den som vacklar,
rätar krökta ryggar, stillar hunger i rätt tid.

Gå med Gud som hör när hjärtan ropar.
Gå med Gud som fäster sig därvid.
Gå med Gud som stöder den som vacklar,
rätar krökta ryggar, stillar hunger i rätt tid.
Gå i frid, Gå i frid, Gå i frid.

(Tommie Sewón, ur Psalmer i 2000-talet)

Charlotte Säll, diakonibloggen
(texten publicerad i Finnveden nu 11/3)