Diakonibloggen fick del av en krönika av Pär-Magnus Möller, som var publicerad i Värnamo Nyheter 30 maj 2020. Den passar extra bra på Sveriges nationaldag. Sverige, Sverige, älskade vän…
Det är intressant att se med vilken indignation många svenskar reagerar då vissa länder, för en tid, inte vill släppa in oss. Vi är annorlunda, vi bär på en smitta som de andra tycker att de har kontroll över. Vi är en udda företeelse i världen och vi odlar en annan kultur när det handlar om virushantering än andra länder. Vi är i andras ögon lite underutvecklade – vi är liksom ett modernt U-land som andra kan se ner på. Det skär djupt in i den högmodiga svenska själen.
Det där snacket om hur viktigt det är med gränser och att hålla ute alla främmande kulturer skorrar illa när man beklagar sig efter att han blivit nedgraderad på samhällsstegen. Gränserna ska ju gälla andra – inte oss.
Jo, jag skriver det med lite bitter ironi. Det medges. De senaste åren har min vänskapskrets utomlands ökat nämnvärt. Numera har jag regelbunden kontakt med personer i Tyskland, England, Frankrike, Saudiarabien, Grekland, Turkiet, Pakistan, Marocko och Sudan. Nästan alla pratar svenska och nästan alla har ni mött på gatorna i Värnamo. De flesta lever illegalt i de länder som de vistas i eftersom de inte kan vistas i sitt hemland – och någonstans måste de ju vara. I Sverige fick många av dem inte stanna eftersom vi, i motsats till många andra europeiska länder, inte anser Afghanistan vara ett särskilt farligt ställe att åkta till (förutsatt att du inte är svensk medborgare). Många av de jag känner har ett afghanskt pass – men de har aldrig varit i landet eftersom de ärvt sitt medborgarskap av sina föräldrar. För dem hade det varit lika konstigt som för dig att plötsligt lämna allt du har för att flytta till Afghanistan – bara för att dina föräldrar råkar vara födda där.
Det är nyttigt att som trygg svensk medborgare känna sig utestängd från ett annat land. Förhoppningsvis ger det lite perspektiv. Vi har ju i alla fall ett land att vara i. Ett ganska bra land faktiskt. Dessutom går pandemin över – gränserna kommer snart att öppnas för oss igen. Det är inget verkligt problem vi blir indignerade över – det är ett lyxproblem – faktiskt.
Går situationen någonsin över för de 60 miljoner människor som lever på flykt i världen? Den dystra sanningen är att många av de som föds på flykt också kommer dö på flykt. De kommer aldrig ha något hemland. De kommer hela livet tillhöra den där andra världen, som finns utanför alla våra dragna gränslinjer. Vi anser de 60 miljonerna vara ett problem eftersom vi inte kan köra iväg dem någon annanstans – för de har ingen plats här på jorden.
Nej, jag har inte sagt att alla skall bosätta sig i Sverige – jag har inte sagt att vi skall öppna alla gränser – jag har inte sagt att vi skall blanda alla kulturer hej vilt och acceptera allt. Jag har inte sagt det! Men låt den här pandemin i alla fall stämma oss till ödmjukhet – och låt den här pandemin hjälpa oss att se tillvaron lite med andra ögon – för oss gäller det en semesterresa – för andra gäller det hela livet. Det är i alla fall värt att fundera på!
Pär-Magnus Möller, kyrkoherde i Värnamo
Vi delar tankar och reflektioner med anledning av coronautbrottet. Har du funderingar som du vill dela med dig av? Hör av dig till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta
Lämna ett svar