Varje sommar tänds ju hoppet – hoppet om att i alla fall hinna ner så att bara en tredjedel av bokhögen återstår vid terminens start… Varje sommar de senaste åren har vi haft förmånen att tillsammans med eminenta gästbloggare få recensera nyutkomna böcker. Så parallellt med att vi fortsätter dela inlägg om corona kommer också några boktips.

När larmet tystnar hörs tonen, av Sofia Camnerin, Verbum 2020

Den är hudlös, avskalad och väldigt väldig ärlig!
Sofia Camnerins bok När larmet tystnar hörs tonen är en uppföljare till När livet stramas åt skärps blicken. Även en tredje bok är planerad för att avsluta serien. Sofia har arbetat som biträdande kyrkoledare vid Equmeniakyrkan och har även anställning vid Enskilda teologiska högskolan i Stockholm:

Boken är ett sätt att förena livet på det privata planet med det större sammanhanget. Hur får jag ihop att vara en troende människa när livet och svagheten i mig är så stor? Samtidigt lyfter författaren blicken och sätter sin egen historia i ljuset av en större historia – mänskligheten och mänsklighetens relation till Gud. Hon arbetar med försoningsprocessen på både ett teologiskt plan men också avseende vad försoning rent praktiskt betyder i ett liv som lite gått sönder. Hur kan svagheten och det brustna få bli något som faktiskt blir bärande?

Författaren lyfter fram andra perspektiv än kanske det som är normativt. Hon visar på en identifikation, till exempel i mannen som hissas ner på en bår framför Jesus och helas eller mannen som ligger skadad vid vägen i berättelsen om det barmhärtige samariern. Det är även i den utsatte vi behöver identifiera oss. ”I sårbarheten och det delade lidandet är det som att det förlöses kraft (…) Närvaron blir synligare när vi öppnar oss för den genom att släppa våra försvar, vårt känslomässiga motstånd, vår vilja att hålla uppe. Tron på att Gud är mycket nära i lidandet kan också tolka erfarenheten av att det finns kraft i lidandet.”

Samtidigt menar Sofia att lidandet i sig kan ge erfarenhet av gudsövergivenhet så som Jesus själv på korset skrek ut ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig”. Det är först senare, när larmet tystnar, som den lilla spröda tonen hörs; den som viskar ”Jag ska aldrig överge dig”.

Karin Ahlqvist