Tro och tvivel står aldrig långt från varandra

Har du tagit del av det stora utbudet av digitala gudstjänster på nätet? När jag var hemma fjärde söndagen i advent googlade jag fram en oräknelig mängd digitala gudstjänster från hela vårt avlånga land. Jag fördjupade mig i några av dessa. De digitala gudstjänsterna är en fyrbåk i en orolig tid, som hjälper oss att navigera rätt i mörka okända vatten. Jag blev helt varm i kroppen då jag i gudstjänst efter gudstjänst märkte av ett så brinnande engagemang! Och jag kände lust att delta och sjunga med i julens psalmer och lyssna till budskapet om den orädda tonårsflickan Maria. Hon som med sitt öppna hjärta inte började invända och ifrågasätta när ängeln berättade att hon skulle bli havande genom helig ande och föda en son.

Både du och jag hade kunnat komma på så många skäl till att ställa frågor och vilja höra försäkringar hit och dit, men nej – Maria svarar: ”Ske med mig som du vill!”. Hon tror. Hon bär hopp i sitt hjärta. Hon känner sig utvald. Hon har nog innerst inne vetat att hennes liv var ämnat för något särskilt. I de digitala sändningarna zoomar kameran in den lokala krubban som iordningställts för jultiden. När jag ser det lilla utsatta, försvarslösa barnet i krubban, som omsluts av sin unga moders omsorg, så tänker jag på Marias mod, hennes tveklösa ”ja” till kallelsen att göra det som ängeln berättade för henne. Vilken tillit!

Dagen efter texterna om Maria den fjärde advent så är det Tomasdagen i den svenska almanackan och Tomasmäss i den svenska traditionen. När två så vitt skilda karaktärer hamnar jämte varandra så tänker jag att ”Tro och Tvivel” är nära varandra! Vi blir uppmärksammade på att det ändå inte är så långt mellan det öppna förbehållslösa: ”Jag tror – låt det ske som du Gud tror är bäst för mig!” (Marias hållning) och det öppna och frågande: ”Jag vill tro, men kan inte tro förrän jag får se och röra vid den uppståndne” (Tomas hållning).

Trots att Tomas hade haft en mer avvaktande ifrågasättande hållning till nyheten om Jesu uppståndelse än flera andra lärjungar, så behöver vi påminna oss om Jesu personliga omsorg om att få möta Tomas på det sättet som just han behövde bli mött! Det fysiska, konkreta mötet med den uppståndne Mästaren betydde att han blev övertygad och dedikerad i uppgiften att sprida vittnesbördet om att mörkret var besegrat och att Gud blev människa, kött och blod, en konkret verklighet som delade våra fysiska villkor. Detta visste Tomas av egen erfarenhet, för att han var den där personen som ställde frågor och som inte nöjde sig innan han fick svar. Han blev inte utgallrad av Jesus i ”den stora missionsbefallningen” som finns återgiven i Matteusevangeliets 28:e kapitel. Jesus såg ingen ”säkerhetsrisk” med lärjungar som ifrågasatte och tvivlade. Jesus visste att vi är olika. Tomas var även fortsättningsvis en person med behov av att ställa frågor, en person som många gånger ropade: ”Jesus – kom till mig i mitt tvivlande mörker, Jesus – kom och rör vid mig ännu en gång” Och ändå. Idag tror vi att Tomas var den lärjunge som reste allra längst bort för att sprida tron, många tror exempelvis att det var Tomas som grundade kyrkan i Indien.

Många av oss har fått kämpa med tron under pandemin. Att pandemin har hållit på länge påverkar oss djupare än vad vi kunnat tro. Men tro och tvivel har aldrig varit motpoler. De står nära varandra. Våra frågor och våra varför måste få finnas! Vi växer i tron om vi känner att vi får vara som vi är – ”utan masker och roller”. Låt oss inte dela upp oss i A- och B-lag för tron. Det är okej att tvivla. Det är okej att vara fylld av frågor och ha behov av att få ställa dem. Oron och tvivlet får oss ibland att må dåligt inuti. Inget konstigt med det. Men vi behöver varandra. ”Bär varandras bördor” skriver Paulus till galaterna. Tror att vi turas om att bära varandra. Jag tror att det är så det ska vara. Ingen av oss måste alltid vara stark och bära andra. Just nu kanske Du behöver någon som fattar din hand och hjälper dig framåt, och en annan dag kan Du vara den som ingjuter mod hos din medvandrare. Likt Kristus får vi sträcka ut våra händer till den som tvivlar. Tomas var inte unik som ville röra vid Kristi sår för att tro. Tron måste bli konkret, jordnära, påtaglig, den behöver handla om våra liv. Vi får sträcka ut villiga händer. Gemenskapen, samhörigheten är handfast tro. Den bygger upp oss. Det vore förödande för kyrkan om människor med Marias omedelbara bejakande hållning och människor med Tomas avvaktande frågande hållning inte kunde vara en del av samma gemenskap. Bådas livshållning finns återgivna i evangelierna. Vi känner igen oss.

Säkert för att vi har identifierat båda dessa karaktärer hos oss själva, kanske olika tider i livet. Kanske lutar en del av oss mer åt ”Tomashållet” och andra åt ”Mariahållet”? Vår tid väcker frågor, och så måste det få vara. Låt den här tiden bli en tid av bön och suckan till Gud. Det är okej att säga som det är. Ena dagen tillit, andra dagen misstro. Båda finns. Men plötsligt kan vi få ögonkontakt med barnet i krubban, och så känner vi tillit och viskar till Gud: ”Ske med mig som du vill!”

Mattias Nystrand
diakon i Jönköpings församling