Insidan ut är en på många sätt rolig och insiktsfull film om hur vi människor fungerar, men just Avsky gör den nästan unik. För just de känslorna och impulserna som hon står för, är inte såna vi i vanliga fall talar så högt om. Åtminstone inte när de finns hos oss själva.

I den animerade filmen Insidan ut från 2015, finns en karaktär som heter Avsky, eller i originalet, Disgust.
Tillsammans med sina kollegor, Glädje, Rädsla, Vemod och Ilska, finns hon i huvudpersonen Jennys hjärna och styr hennes upplevelse av tillvaron, hennes reaktioner och de val hon gör.
Avsky är grön, lättkränkt och lättäcklad. Hon ser till att Jenny undviker broccoli och annat äckligt, men är även den som får Jenny att tycka andra människor är pinsamma, skrämmande eller obehagliga.
Insidan ut är en på många sätt rolig och insiktsfull film om hur vi människor fungerar, men just Avsky gör den nästan unik. För just de känslorna och impulserna som hon står för, är inte såna vi i vanliga fall talar så högt om. Åtminstone inte när de finns hos oss själva.
Ändå finns de där, hos var och en av oss. Känslor av obehag, rädsla och ibland till och med äckel inför andra människor. Ibland är de instinktiva, men ofta inlärda. Ibland skyddar de oss från potentiellt farliga situationer, men oftare skapar de onödiga avstånd som i sin tur föder fördomar, segregation och i värsta fall motsättningar och hat.
Just därför har de flesta av oss svårt att prata om vår inre, spygröna Avsky-figur. Vi kan identifiera den hos andra, som beter sig öppet illa, men hos oss själva, nja. Vi skryter sällan med hur äcklade vi blev av någon som luktade illa på bussen, eller att vi tycker det är lite obekvämt att medge att vi upplever likhet som trygghet. Vi berättar sällan om hur jobbiga vi tycker att människor som avviker från normen kan vara och ännu mer sällan om att vissa människor stör vi bara ihjäl oss på utan att ens riktigt veta varför. Och minst av allt talar vi om det faktum att det faktiskt finns människor vi är rädda för.
I den här tystnaden, där kan Avsky-figuren härja runt ganska fritt i våra hjärnor och påverka hur vi beter oss, samtidigt som vi låtsas som om det inte alls är så. När vi inte sätter ord på våra egna sämsta sidor, på våra irrationella rädslor och våra fördomar, då ger vi dem paradoxalt nog en massa livsluft och någon sorts osynlighetsmantel som gör det ännu jobbigare för människor att existera tillsammans.
Det vore förmätet att säga att den kristna traditionen har lösningen på det här problemet, men det finns faktiskt verktyg. Det första är det som vi ibland kallar för arvsyndsläran – nämligen att acceptera och benämna att varje människa har del i bortvändheten från Gud och därför gör saker som är fel och gör skada. Det andra är traditionerna med bekännelse och avlösning – det befriande i att säga som det är, bli förlåten och få kraft att gå vidare och försöka göra rätt nästa gång.
Vi kommer aldrig bli av med den lilla gröna Avsky-figuren i våra hjärnor. Men om vi vågar stå för att den finns, inför oss själva och för andra, så blir den lättare att hantera. Då kan vi, kärleksfullt, tala om för den att nej, andra människor är inte äckliga och avskyvärda även om det kan kännas så. Då kan vi låta även den omslutas av Guds förlåtelse och kärlek, så att den mer och mer kan börja skydda oss från det som är verkligt farligt istället. Till exempel fördomar och hat.
Miriam Wredén Klefbeck, präst
Temat är hur vi ser på varandra som ”vi och dom”, om dig, mig och samhället, om kyrkans roll. Har du tankar, erfarenheter och synpunkter? Maila diakoni.se@gmail.com och berätta. /Karin & Lotta
Lämna ett svar