Temat på diakonibloggen är hur vi ser på varandra som ”vi och dom”, om dig, mig och samhället, om kyrkans roll. En som väckte temat och som har funderat mycket kring detta är vår diakonkollega Klara Roxbergh. Här kommer det första av två inlägg från Klara.

Häromveckan berättade Magda Gad, krigskorrespondent på plats i talibanstyrda Kabul, om ett döende spädbarn och en kommentar hon fått i sociala medier att barnet i vart fall inte är välkommen hit till Sverige. Vår tids absurditeter –  att medmänsklighet kan ses som vilken extrem inriktning som helst, där det till och med kan vara kriminellt att rädda liv. Har medmänsklighet som floskel frikopplats från ordets egentliga innebörd, applicerbar på vad som helst? Detta spädbarn, flyktingen, juden, muslimen, romen, samen, HBTQI-personen och så vidare som den andre. 

När vi inte förstår att det är vi, att den andre är en del av mig, precis lika mycket människa som jag själv, då säger Jesus oss: Det är jag, det är mig du möter i den andre (parafras).Som för att hjälpa oss att se att den andre inte får reduceras till ett objekt för vår eventuella välvilja. Det judiska uttrycket: Ska jag ta vara på min broder? Det som Kain sa till Gud. Frågan antyder att den andre inte har något med mig att göra, att jag inte har något ansvar. Men sammanhanget säger det motsatta, den andre är mitt ansvar. Och det är hisnande och omöjligt att helt leva upp till. Jag söker strategier som skyddar mig från detta krav och min egen otillräcklighet.

Det sägs att obearbetad rädsla blir till vrede. Objektifiering av den andre har en funktion, den förenklar den komplexa verkligheten. Liksom den snusförnuftiga egoismen, som har sin till synes klara logik. Tillfredsställer den andre mina/”våra” behov? Vad kan hen göra för Sverige? Kan du älska Sverige, kan du lära dig svenska, kan du anpassa dig till arbetsmarknaden?

Bror och syster
Det är inte vår syster det
så ligger inte vår syster
med näsan i marken så
tittar rakt ner i asfalten
så bara
nej
det är inte vår syster det
någon gammal matta under sig
tofflor
tofflor i november
ligga så
böjd
stirra ner i asfalten
varför gör hon så
varför spelar hon inte
dragspel till exempel
någonting i alla fall
det är inte vår bror heller
varken vår bror eller syster
som ligger så
ingenting av det
ingenting är den
det
spelar ingenting ens
inte ens spelar

Bror!
ropade vi
när en pojk klev på spårvagnen
som verkligen kunde spela
han kunde verkligen spela han
han spelade verkligen
Bror! Bror! Bror!
skrek vi och öppnade våra börsar
rosiga på kinderna var vi
han kan ju verkligen spela den brodern
vår broder
det skulle lika gärna kunna vara vår syster
roligt när någon försöker
när någon anstränger sig
det är det som är roligt
när en bror verkligen är en bror
och inte bara låtsas

Lina Ekdahl, ur Diktsamling, 2012

Annorlundaskapet hotar oss och tjänar oss tills vi stannar upp, ser oss själva i spegeln och vänder en öppen blick till den andre. Det är så mycket vi inte vet om varandra, eller om oss själva för den delen. Den andre förblir ett mysterium, ett subjekt i egen rätt.

Nikki Myers som arbetar med missbruk (Yoga of 12-Step Recovery and relaps prevention) menar att vi inte bara har beroende till olika substanser med mera, vi är alla mer eller mindre beroende av det sätt på vilket vi bearbetar vår verklighet (hon använder ordet addiction som väcker frågan om missbruk). Vi kan gömma oss, för oss själva och andra, bakom våra färgade glasögon – sätt att vanemässigt tolka verkligheten. Liksom våra handlingsmönster som att vara rebell, perfektionist eller mer extrema strategier. Det kan då finnas en del av oss själva, bakom förhållningsätt och strategier, som vandrar vilsen bland skuggorna.

Strategierna skyr oftast lidandet och bidrar till att skjuta upp mötet med mig själv och därmed andra. I öppenheten däremot tvingas jag möta mig själv och mina skuggor. Frågorna blottas: Är jag möjlig att älskas? Hur ser mitt lidande ut? Vart hör jag till? Vem är jag? Där finns det hopp, även för den som föraktar och hatar. Om vi vågar ta i tu med det finns en väg ut, till en mer kärleksfull livshållning. För även om lidande väntar oss när vi släpper våra försvar, så kan vi möta den hela människa som vi innerst inne är. Det är vad jag tror.

Klara Roxbergh, diakon

Foto: Jonatan Edlund