Synd är att tro att ensam är stark. Det är synd att tro att människan kan och vet mer än djuren. Det är synd att sätta sig över allt skapat – det blir en reva i väven, vi söndrar och kan så härska, som despoter gjort i alla tider.
En text om vi och dom i förhållande till skapelsen, av prästen Lisa Westberg.
Jag är ett djurbarn, jag
glider runt varje hörn
hungrig och mjuk
trampar jag gatorna fram
vilar huvudet i händerna
sover gott
Att överleva året när en blir 28 är inte alla som gör. Ett brytningsår, vad det verkar, för att kolla av vuxenpoängen och lyckoindex. Dikten ovan skrev jag under ett sådant mörklagt år, då min egen dom över mig själv var hård och jag var väldigt allena. Jag längtade så då efter att en ko skulle se på mig med mjuka ögon. Längtade efter sällskap av en varm spinnande katt. Längtade efter att buffas runt av en häst. Det var också det år då hängivna vänner åkte på kurs långt hemifrån för att bli nergrävda i jorden. Ligga där under markytan, fundera i ett molande mörker, och uppstå igen den dag någon bestämt att så skulle ske.
Ja, de hade inget bättre för sig, om nu någon undrar. Och frågan är om någon av oss har det? Som teolog och förkunnare har jag tänkt mycket på detta med uppdraget som ”förvaltare.” Vi är satta att vara förvaltare över allt skapat, efter Guds kärleks beslut. Och misslyckats har vi gjort, fundamentalt. Den av Gud skapade mångfalden hotas att förminskas med en miljon växt- och djurarter de kommande decennierna och våra barn kommer skörda de bittra frukterna av vår synd.
Det finns ingen anledning att misströsta om att många vill förändring. Jag blir alltid glad av att tänka på att det första Anders Wejryd gjorde som ärkebiskop var att kalla till ett Interfaith Climate Summit 2008, med en salig blandning religiösa och andliga företrädare närvarande. Och jag blir alltid glad av rörelsen för att skapa ekocidlagar – lagar som gör storskalig miljöförstöring till ett internationellt brott mot mänskligheten. Ekocid sätter ett pris på den mängd av ekosystem-tjänster vi människor är beroende av för att leva, och det skapar lagar för att upprätta balans/Shalom mellan människa och natur.
För synd är att söndra sig ur väven. Synd är att tro att ensam är stark. Det är synd att tro att människan kan och vet mer än djuren. Det är synd att sätta sig över allt skapat – det blir en reva i väven, vi söndrar och kan så härska, som despoter gjort i alla tider. Så vi må ödmjuka oss i erfarenheten av djur. Av att vara gris, myra, tupp, och örn. Ja än viktigare, vi må ödmjuka oss i erfarenheten av att vara av släktet människa. Vad det är att vara helt beroende av väven. Helt beroende på bina. På mycel. På plankton och daggmask. Bli ödmjuk inför den flagranta sanningen att vi är så himla smarta, och så himla korkade på samma gång. Hjälplösa, som nyfödda foster, dömda att frysa ihjäl utan värmen från ko och åsna och katt, från deras kroppar och även deras skit, i stallet om natten.
Jag har redan sett allt
men känslan inför is och glas
vallmoblad
sand och salt vatten
får mig att sträva vidare
Teologiskt önskar jag att vi rör oss vidare ner genom Stefan Edmans så tilltalande förundran, till en kroppsliga kunskap om tillhörighet och ömsesidighet; ett bejakande av en annan form av medberoende. Vi är inte bättre än djuren eller den så kallade naturen. Vi är inte sämre heller. Vi är tillsammans med allt skapat, del av, och beroende på.
Jag vaggar mitt eget hjärta nu
med lovarna
vänder klorna inåt
Likgiltig inför påföljden
rör jag mig runt
sanningen om födelse
Livet som vi känner det är slut. Men vi skall inte vara rädda. Gud är med oss från evig tid till evig tid, och livet är inte slut.
Lisa Westberg, pilgrimspräst.
Temat är hur vi ser på varandra som ”vi och dom”, om dig, mig och samhället, om kyrkans roll. Har du tankar, erfarenheter och synpunkter? Maila diakoni.se@gmail.com och berätta. /Karin & Lotta
Lämna ett svar